Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Schlagerkrönika: Det gör ont att lyssna

Annons

Sorgsen honungsblick hade Lena Philipsson när hon för 16 år sedan med kraft och inlevelse frambringade balladen Om igen. Iklädd lila festblåsa, pantalonger och pumps blev hon dock för tredje gången besegrad i den svenska uttagningen till Eurovision song contest.

Uppvuxen på 1980-talet är mina barndomsminnen ackompanjerade av käcka schlagers. Hos oss var det melodifestival och Eurovision song contest varje dag. Jag och brorsan spelade nämligen in både den svenska och den europeiska tävlingen - först på video och sedan med den gula Sonysportbandspelaren till tape.

Mina ljusa barndomsminnen till trots inser jag vid genomlyssning av årets Eurovision song contestskiva att schlager är en genre som helt enkelt saknar det som i vanliga fall är kärnan i musik. Den saknar själ.

Schweiz bidrag Clap your hands utgör bottennoteringen. Det är en ren förolämpning mot lyssnaren - sämre kan det inte bli. Vissa låtar fastnar direkt, som till exempel Makedoniens och Rysslands. Turkiet sticker ut med en skalåt.

Men egentligen är hela tävlingen en uppvisning i hur bra de europeiska länderna är på att snappa upp det allra sämsta inom den kommersiella musiken. Vad gäller texterna handlar det om konsten att stapla klyschor på varandra. Tyvärr har de flesta länderna valt att tävla på engelska, vilket är synd av två anledningar. Dels missar man tillfället att höra de olika språken, dels blir låtarna överlag bättre när man inte förstår texten.

Eurovision song contest förenar Europas länder under en och samma flagg - den dåliga smakens.

På lördag kommer jag trots detta tillsammans med över 100 miljoner andra sitta klistrad framför tv:n. Jag vet ju det.

Trots den musikaliska lobotomi det innebär känner jag fortfarande en stark dragning till fenomenet, till jippot i sig. Kanske finns ett slags önskan om att livet kunde vara en enda glättig refräng som repeteras in absurdum. Kanske symboliserar musiktävlingen barndomens bekymmerslöshet.

Lena då? Det gör ont förlorade så klart på översättningen, men låten är ändå, ja, bäst. Hon har förlorat sitt härligt naiva 80-talsuttryck och risken finns att det är vad schlagerpubliken vill ha. Återstår att se om mikrofondansen går hem i Istanbul...

MARIA RINGBORG

Mer läsning

Annons