Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så fel man kan ha

Annons

Tänk att det kan vara så oerhört-urbota-infernaliskt-hjärtevärmande skönt att tvingas erkänna att man haft käpprätt åt h-vete tokfel de senaste sju svåra åren.

Att känna avoghet gå över i tveksamhet gå över i stum förvåning gå över i förbluffning gå över i diggande utan vidare förbehåll.

Att på ett par ynka genomlyssningar gå från misstroget gapande mun till ensam tokdans på hempolketten.

Att få tillfälle att gå tillbaka till den dammigaste delen av skivsamlingen för revision med nyfiket vidöppna öronsnäckor.

Gluecifers nya album Automatic Thrill är en sinnesvidgande upplevelse. I alla fall för en stendum och sjusovande syndare som jag, som av någon anledning tyckt genuint illa om bandet ända sedan jag första gången såg och hörde dem på Arvikafestivalen någon gång mitt i 90-talet.

Nu tvingas jag krypa till korset och erkänna. Jag är en purjolök, en klant, en oduglig sötvattenspirat.

Första gången i Värmland tyckte jag Gluecifer bjöd på en livlös, betonghård, fyrkantig livemixtur någonstans mellan Motörheadpunk och det som i tidernas begynnelse kallades "ny svensk rock".

Intrycket fastnade i skallen som en slarvigt ditplitad tatuering, och trots att jag sett och hört bandet göra bättre livespelningar på senare tid har motviljan alltid hängt sig kvar och skänkt en unken eftersmak.

Inte längre. Automatic Thrill är en länge efterlängtad mintpastill av rock'n'roll.

Det är knappast någon slump att Hellacopters och Backyard Babies toppar länklistan på Gluecifers hemsida på nätet, långt ovanför andra coola band som Hives, Monster Magnet och norska kollegorna i retrorockande Cato Salsa Experience.

Hos Gluecifer finns samma konsekventa vilja att lira hårt svängande rock'n'roll utan kompromisser som hos de svenska brödrabanden, dessutom samma tendens att mogna och bli fylligare i smaken med åren.

Allt i Gluecifers musikaliska katalog är inte guld, men jag är mycket glad över att ha fått tillfälle att titta tillbaka på saker som Basement Apes och än gladare över hela albumet Automatic Thrill.

En svinbra rockplatta. Från Norge. Mycket ska man höra...

På tal om Motörheadpunk så noterar jag att den vårtprydde och hans dubbla festprisse-anhang ska riva finsalong nu på söndag.

Motörhead skrider då in i den brittiska operans och balettens högborg Royal Opera House i London. Tydligen första gången ett kravallband spelar i fina salongen. Men inte första gången Motörhead nosar på kulturellt raffinemang. Vem kan väl glömma tiden för albumet Another Perfect Day då Fast Eddie Clark hoppat av och Brian "Robbo" Robertson från Thin Lizzy drog på sig balettskorna för att ta plats på scenen vid sidan av Philty "Animal" Taylor och rockpastor Lemmy?

Motörhead på Royal Opera House är ett logisk steg. Fansen består numera alltsom oftast av plufsiga 50-plusare som kommer till festivalgigen beväpnade med bekväma campingstolar och parasoller.

Kanske kan Dalhalla bli nästa anhalt för Motörhead? Vad säger nye konstnärlige operaledaren Stefan Björk? Varför inte låta Lemmy och hans gossar få skruva ihop en uppsättning till Operafestivalen 2005?

Själv längtar jag efter en aningen galen vinter efter solsken, vårblommor och Von Bondies nya album. Och nya tillfällen att se Gluecifer live förstås.

Biff Malibu for president!

Mer läsning

Annons