Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ROSKILDE: Monsterspelning av Slayer

Annons

Slayer

Orange scen, fredag

Sent ska syndaren vakna. Tredje gången gillt. Den som väntar på någ... ja, jag skulle kunna fortsätta stapla klyschor tills korna kommer hem. Men sanningen är ofta exakt så enkel och banal att den sägs bäst i form av klichéer. Och är det något band som kan det här med klichéer så är det väl Slayer, den felande länken mellan brittisk heavy metal och dödsmetal.

Och under över alla under. Den här fredagen gör gammelfarfar Tom Araya och hans speed-trasch-heavy-aggro-kravall-kamrater i Slayer en fullständigt bländande och jätteskojig spelning.

Och lilla jag som aldrig, aldrig, aldrig tidigare haft särskilt mycket till övers för bandet.

Då fattar ni säkert att Slayer var ganska bra på Roskilde.

Förbluffande bra.

Just den här dagen så framför bandet sina livsbejakande sånger om självmord, krig, hat, mord, blod, våld, Gud, död, pina och allmänt jämmer och elände med en sällan skådad panache och spelglädje.

Tom Araya storler mest hela tiden.

Gurakillarna Jeff Hanneman och Kerry King är förvisso inga muntergökar, men trillar gitarr så det ryker, viner, väser och fräser framför Paul Bostaphs blötfeta, triggade dubbelkaggetrummor.

Vi får bom-kaff-bom-kaff och taggtrådsgitarrer i 400 blås, och det är hur kul som helst nästan hela tiden.

Dessutom är det nästan äckligt tätt. Knö ned ett läskpapper mellan Araya och den återförenade förlorade sonen Bostaph, den som kan!

Det smattrar om Slayer. Det skriker i skiten.

På ett charmerande sätt.

På Hultsfred lyckades nitiska ljudtekniker med folkhälsan för ögonen få Slayer att låta som om de pluggat instrumenten i en burkig strandradio. Ett band som lever för att bygga klassiska hårdrocks-väggar av sina Marshall- högtalare. Allvarligt talat... nog är det fint och altruistiskt av smålänningarna att motarbeta tinnitus, men hårdrock MÅSTE kännas i kroppen för att smaka gott live.

I Roskilde har ljudteknikerna full koll på detta faktum. De kranar på så skallbasen stumnar. Men vad tusan... det finns ju preventiva öronplugg att skydda hälsan med.

Scenbelysningen glittrar likt ett synkroniserat stjärnregn i eftermiddagssolen, och Tom Arya brölar som en tjur mot gossarna längst framme i det av säkerhetsskäl fyrdelade publikdiket.

"There are many ways to die, many ways a man can achieve... POSTMORTAA-AAA-AAAAAL!!!", tjuter den vitale frontbasisten och slänger med hårmanen som en riktigt liten dödsmetallkyckling.

I det läget, när Slayer tidigt i setet kör en fet dubbelmacka från albumet "Reign in Blood", kan inte ens jag, som i vanliga fall alltså tycker Slayer är ett ganska plösigt gammalt hårdrockband, stå emot.

Jag faller pladask, och är med i matchen hela vägen in till den avslutande monsterversionen av "Angel of Death".

Det är en grym Slayerspelning. Grym.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons