Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roligt?

Annons

Det börjar ganska bra. Unga paret Jonas (Eric Ericson) och Emma (Lisa Werlinder) möts på rockkonsert, blir blixtförälskade och oplanerat gravida. Nio månader senare är de småbarnsföräldrar med vällingkladd, ständig sömnbrist, ett betungande vuxenansvar och en villa med förbisedda renoveringsbehov. Här finns chansen till en uppsjö av skämt om vuxenlivets tristess, men den vändningen tar inte filmen.

I stället blir det en svårbegriplig och ytterst lam historia om hur Jonas slits och våndas mellan lusten att jobba som taxichaufför och den enorma pressen att vara hemma med sitt barn, åtta månader. Hans dilemman kan säkert ha varit roliga på 70-talet, men är det knappast i dag.

Jonas lovar sambon Emma att ta föräldraledigt, men törs inte berätta det för kollegorna på taxistationen. När familjen sover om natten smyger Jonas iväg ut i taxin och jobbar. Ibland jobbar han i taxin med bebisen i bilsätet.

Allt slutar förstås i katastrof, men reds ut i en bombastisk avslutning, och någonstans mitt i all misär dyker Mikael Persbrandt upp i rollen som pappaledige mc-killen Jocke. Jocke är den stentuffe västkillen som egentligen är en mjukis med ett hjärta av guld. Han är den som ska lära Jonas ett och annat om faderskapet. Vad han lär ut är ytterst dimmigt, men klyschorna haglar så man ryser mitt i allt tuttenutt.

Alla karaktärer i Som man bäddar... har hjärtan av guld. Alla ler väldigt mycket, hela tiden, och det gör de nog för att de har väldigt lite att säga. När de säger något är det mycket sällan skojigt. Råkar det bli skojigt trots allt så sätter jag en peng på att det säkerligen inte är avsiktligt.

Som man bäddar... lider av två av den romantiska komedins tveklösa no-no's, den är varken romantisk eller komisk. Filmen är ett av de värre exemplen på hur snett det kan gå när man sneglar mot Hollywoods paradgren romkom samtidigt som man jobbar med ett material som saknar komisk bärkraft.

Persbrandt är Persbrandt. På gott och ont.

ANNA RUNNBERG GULLBERG

Mer läsning

Annons