Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rojas förvränger Sveriges historia

Annons

År 1974, ett år efter att Allende i Chile störtats till ackompanjemanget av militärmusik, maskingevär och bomber flydde den unge Mauricio Rojas till Sverige. Den politiska turbulensen i hans forna hemland stod i bjärt kontrast till det fridfulla land som skulle bli hans nya hem.

För den landsflyktige chilenaren framstod denna kultur i samförstånd som oerhört exotisk, men nu trettio år senare konstaterar han att det inte finns mycket kvar av det land han kom till. Folkhemmet har vittrat sönder men svensken är till själ och hjärta knuten till det. Endast Sverige svenska krusbär har och Rojas kavlar upp skjortärmarna, rotar i vår historia och menar sig ha kartlagt den svenska folksjälens rötter.

Som en nation i utkanten av Europa slog aldrig statsbygget och aristokratin riktigt rot.

Böndernas frihet och autonomi hängde på ett starkt centralt styre som höll feodalismen på mattan. Sammanhållningen blev A och O eftersom det var som kollektiv bönderna vann sin styrka. Sammantaget präglades samhället av en stark vi-känsla "från topp till tå", en "osedvanligt långvarig inre fred". Staten var "en vän att lita på".

I dag pulserar detta förflutna i våra ådror i form av ett "häpnadsväckande förtroende för makthavarnas rättrådighet", en för dagens mångkulturella samhälle hopplöst föråldrad likriktning och den med all rätt så smutskastade, men i allra högsta grad välmående jantelagen. Politikerföraktet finns nog, men godtroheten är så pass stor att en Toblerone kan bli en återvändsgränd till statsministerposten.

Så stark är denna vår historia att hela den svenska kulturen är uppbyggd kring delade traditioner, vanor och värderingar. Alla kände i praktiken alla och var som en enda stor familj - på trettiotalet så realiserades det också politiskt i och med folkhemmet.

Vad som hänt under de senaste decennierna är att "det svenska folkhemmet" numera inte bara är svenskt och heller inte ett "hem" eftersom den en gång så enhetliga kulturen nu är en brokig mosaik.

Rojas tes är att Sverige inte är speciellt väl rustat för att hantera denna för vår nation unika situation. Inom oss finns en förvirrad bonde som noterar att "tiden är ur led" och saknar sitt trygga och ombonade hem.

Redan här begår Rojas en rad feltramp. Efter att blivit bortdriven från sitt fosterland med kulsprutor och bomber kan det vara frestande att läsa in en bredare gemenskap i seklerna före det mysiga folkhemmet.

Saken är att analysen är hopplöst romantiserad. "Vännen att lita på" var i stället en militärstat vars krigiska aptit utgjorde ett gissel för en plågad befolkning. Som exempel kan nämnas att mellan 1620-1720 dog 30 procent av de vuxna männen i militärtjänstgöring. Det krävs en skräckskildrare av rang för att göra verkligheten bakom dessa siffror rättvisa.

Motsättningarna mellan bönderna och den krigiska statsmakten var betydande. Så mycket för den "långvariga inre freden". Att det politiska centralstyret skulle ha gynnat bönderna stämmer heller inte, statsmakten gick i första adelsklassens ärenden.

Rojas historiesyn havererar och utmynnar i en rosaskimrig, nyliberal romantikhallucination.

Om nu Sverige hade så fina samförståndstraditioner, varför kom det demokratiska genombrottet så sent i Sverige jämfört med det övriga Europa?

Och varför var de svenska arbetarna de mest strejkbenägna i Europa i början av 1900-talet?

Rojas romantiserade och förvrängda historiesyn bådar inte gott för fortsättningen av hans resonemang. En av de tuffare skedarna med besk medicin som Rojas vill ge oss handlar om att vi går från en djup gemenskap till en "gemenskap light".

I en familj delar man gärna med sig, men man gör det inte gärna till dem man inte känner. Eftersom det finns skillnader i våra sedvänjor och föreställningar kan vi begrava allt hopp om att skapa oss en gemensam välfärd.

Buss på allt som andas denna gemensamma välfärd, spräng den gamla tungfotade monsterkolossen från svunna bondedrömmar! Det är Rojas recept för det goda samhället. Som förebild för hur vi skapar en trygghet och politisk ordning nämner han "Amerika" (jag antar att han menar USA).

Resonemanget är besynnerligt, kyligt och cyniskt och bottnar i en resignation inför reptilhjärnan hos oss, som fäller ut taggarna för det vi inte är vana vid. Vad Rojas envist blundar för är att folkhemstanken var och är någonting storartat och ett stort steg framåt för hur vi arrangerar vår samvaro.

I dagsläget handlar det inte om att begrava idén, utan se vad som är användbart hos den. Skillnaden består i att den i dag knappast kan begränsas till några nationsgränser. Det är dock en annan frågeställning och inför den är Rojas intellektuella apparat än mer värdelös.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons