Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Regissören bättre som skådespelare

Annons

teater | komedi

ÄKTENSKAPSSKOLAN

av Molière

regi: Peter Oskarson

i rollerna: Peter Oskarson, Phax Ahamada, Anna Andersson, Magnus Lindberg, Arabella Lyons, Tommy Nilsson m fl

publik: cirka 80

Lilla gasklockan, Gävle, 21/2

Klassiker är klassiker inte minst för att de möjliggör så många olika betoningar. På förhand förväntar sig teaterbesökaren i Lilla gasklockan i Gävle att regin i en nyuppsättning av Molières Äktenskapsskolan, mer känd som Hustruskolan, ska ta fasta på någon av de två möjligheter som skulle kunna placera stycket i nutiden; det som skulle kunna göra uppsättningen till en verkbar dramakomedi.

Regissören Peter Oskarson skulle kunnat ha betonat det förkastliga i att patriarkatet håller undan unga kvinnor från världen för att de ska vara oskuld när de gifter sig, en regi som skulle kunnat öppna för associationer till hedersbrottsproblematiken.

Han skulle också ha kunnat lyft fram det löjliga i en medelålders cynikers jakt på ungdom och oförstördhet, och med en sådan tolkning ha exponerat vår tids ungdomskult och åldersnojor.

Men Oskarson har helt andra ambitioner med Äktenskapsskolan.

Regin är en icke-regi, traditionell på gränsen till museal. Inte utan charm, men långt ifrån pjäsens potential. Uppsättningen blir en teaterföreställning som med lätt nostalgiskt darr på rösten stämmer upp i en hyllning till teaterns rötter.

Från den skarpa vintersolen kommer publiken in i Lilla gasklockans beckmörker, bara lätt trängt åt sidan av de hundratals levande ljus som som vanligt utgör scenbelysning.

På alla sätt understryks att det är ett skådespel som pågår: Skådespelarna sminkar sig helt öppet, sufflören sitter på scenen, ridåmaskineri manövreras öppet, alla är med och tänder ljus och en skådespelare kommer in med en liten skylt som det står "paus" på när det är så dags. Mellan de fem akterna brister ensemblen ut i ganska taffligt framförda franska visor.

Resultatet är en vädjan till att det ska gå att blåsa liv i den mer än 300-åriga teatermagin. Och givet icke-regin når också föreställningen mycket långt.

Peter Oskarson lägger själv beslag på jätterollen som borgaren Arnolphe och hans skådespelarprestation är inget annat än fantastisk. Där finns en läckert utmejslad mimik och gestik, en lustfylld finurlighet och en värdering av ord och turnering av repliker som är direkt njutbar.

Med Forssells rimmade text (dock icke på alexandrin) spelar Oskarson en vacker ordpingis med Tommy Nilsson i rollen som Molières alter ego Chrysalde, ett personifierat sunt förnuft, med Magnus Lindberg som väl balanserar älskaren Horaces heta längtan och med Anna Anderssons dumljuva Agnès.

De mer farsartade inslagen, tjänarparet Georgette och Alain, har ingen möjlighet att träda in i denna sfär av skön ordkonst - Phax Ahamada och Arabella Lyons är faktiskt besvärande dåliga på svenska språket. Detsamma gäller också Bai Tao i rollen som Oronte och Björn Skjefstad som Enrique. De har små roller men drar med sin kantiga språkbehandling ner Molières krattiga ex machina-slut ännu mer.

Oskarson som regissör gör inte resan över länsgränsen värd att göra. Men skådespelaren Oskarson gör det.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons