Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Realistisk operafullträff

Annons

Visserligen har också operorna som ges i Dalhalla i verismtraditionen nästa helg de naturalistiska teateridealen. Varför ska prompt opera skildra hertigar och kungar, när vanligt folks liv är minst lika dramatiskt och lämpligt som stoff för libretton?

Men frågan är om inte Porgy and Bess skruvar till tematik och persongalleri ytterligare. Porgy and Bess befolkas av våldsmän, knarklangare, krymplingar, dråpare, kokainister, fiskare, hamnsjåare, småbarnsmödrar, bomullsplockare, spelare, dåliga flickor, honungsförsäljare, fifflande skilsmässoadvokater och färgstarka värdshusmadamer.

Det är uppebart att George Gerschwin tilltalades av tanken på att måla en stor operafresk över de svartas livsbetingelser. Därför interfolieras Porgy and Bess också av ett flertal folklivsskildringar, som inte har någon direkt bäring på den dramatik som tycks vara direkt för handen, men som ger sammanhang och tidsfärg åt dramat.

Berättelsen har ett mycket öppet slut - som att Gerschwin påstår att det folkliga dramat bara fortsätter och fortsätter.

En hård arbetsveckas slut ger en karl rätt att supa, knarka och spela bort alla pengar på tärning, deklarerar några, medan andra håller på Jesus och att spara pengar så att sonen ska kunna gå på college.

Har någon svart man dött måste de anhöriga hålla insamlingsbegravning - så att kroppen kan komma i jorden och inte gå till de vita läkarstuderandenas dissektioner. Operan är också pricksäker vad gäller sättet att tala bland de svarta i en kustby i South Carolina.

Den sociala kontrollen är stark. Gemenskapen värmer dem på insidan, men byborna kan också fördöma dem de upplever hotar deras sätt att leva. När som helst kan vita makthavare begå övergrepp mot dem. Rättskipningen sköter de i viss mån själva, och den vite polismannen, som med sin sydstatsdialekt talar på ett helt annat sätt, har som utredningsmetod att fängsla vittnen för att med en sorts kidnappning pressa de svarta att berätta vad de vet om olika brott. Men alla tiger. Eller ljuger.

Porgy and Bess visar många exempel på den svarta folktron, där det är si och så med bibelkunskaperna inte minst vad gäller det bibliska geografin, men där föreställningarna är djupa och självklara och "kloka gummor" får en roll som påminner om schamanens.

New York Harlem Theatre ger en myllrande och detaljerad framställning. Sceneriet består av vikbara skärmar. De fungerar väl utom när de ska iscensätta ön Kittiwah. Ensemblen vill så gärna göra något av Dalhallas förutsättningar, men andra avdelningens entré med ekor i skytteltrafik blir bara utdragen och dramatiskt död.

Amerikanska, och för all del östeuropeiska, sångarideal skiljer sig från våra. Det är rejält tryck i såväl kör- som soloavsnitt. Det njutbara jag kan finna i rösters kraft och storlek förtas för mig av vibraton som drar iväg vitt och brett. Jag skruvar på mig på trästolen. Inspelningar med amerikanska sångerskor som Barbara Hendricks och Leontyne Price visar att det inte alltid behöver vobbla så väldigt som på torsdagskvällen.

Jag sitter ändå inte och förväntar mig att Summertime, som förekommer tre gånger, ska göras med stramt jazzvibrato, även om denna och andra välbekanta sånger i operan erövrats av den genren. Det rör sig om konstmusik, som skickligt arbetar med färgningar av gospel och jazz.

Men Porgy and Bess är en opera, även om det av markadsföringsskäl gärna missvisande hänvisas till jazz och musikal, och ska därmed naturligtvis framföras med full röst. Det är ändå typiskt för föreställningen att det är den sista Summertime, som Marquita Lister (Bess) gör en aning inåtvänt, som blir den bästa.

New York Harlem Theatre mönstrar en utomordentligt meriterad uppsättning solister, men de har gjort långa karriärer och framstår inte som spänstigt unga i sina röster. Jag tycker egentligen bara om Terry Cook som Porgy och Danrell Williams som Jake. Larry Marshall har ett väsande problem med den höjd som Sportin' Life här och var tarvar.

Musikaliskt finns en riktig höjdpunkt under den tredje scenens kärleksförklaring mellan Bess och Porgy. Där går också framställningen till hjärtat. De väl avgränsade sångerna, när instrumenteringen också förändras tydligt, blir som pärlor i operan, som för mycket av det som driver dramat framåt illustrerar med tämligen intetsägande musik. Totalintrycket blir därför heller inte helgjutet.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons