Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poetiskt skickligt, men sentimentalt

Annons

Jag gillar att årets Dan Andersson-pristagare, Pär Sörman, väver en berättarväv runt sina Dan Anderssonvisor, inför de 500 besökarna vid Jöns Andersgården i Lerdal.

För hyttekonomin som präglade Finnmarken vid visornas tillkomst var något helt annat än det mångsyssleri, småbruk och arbetsvandringar som skapat gården där de framfördes.

Visorna vinner på att ges ögonblickskaraktär, hämtade ur den stora berättelsen om Finnmarken. Det är till och med nödvändigt att ha omständigheterna klara för sig.

Jag gillar inte den sentimentalitet som Per Sörman ger uttryck för i i såväl sina berättelser som i själva visorna. Den är han i och för sig inte omedveten om. Men traditionens makt är stor och hela Dan Andersson-tolkandet är en genre som mer än de flesta formligen skriker efter nya infallsvinklar och friskt blod. Det traderade sättet att svulstigt och sentimentalt framföra visorna visar ju egentligen att artisten inte har tillräcklig tillit till Anderssons ord i sig. Det underbara med Andersson är att texterna bär rakt upp och ned.

När Sörman resonerar kring påståendet att Dan Andersson skälldes för lat; att Dan Andersson var en romantiker, så menar Sörman att det snarare är senare generationers uttolkare som sett på Finnmarkens liv i ett romantiskt skimmer. Andersson har stora kvaliteter som realist, jag håller med Sörman därvidlag.

Sörman gör också rätt i att betona att Andersson fungerade som plogbill för autodidakterna och namn som Lo-Johansson, Martinson och Johnson.

Pär Sörman är skådespelare sedan början av 70-talet och har varit verksam vid institutioner som Stockholms Stadsteater, Svenska Riksteatern och Kronobergsteatern.

Och det finns ett teatralt, alltför vördnadsfullt halvviskande, inte sällan med darr på stämman, när han berättar: "Det var nog hårt många gånger". Men Sörman är också skicklig på att måla bilder för den stora publiken, och visar upp en närmast poetisk språkbehandling.

Det är tyvärr de allra vanligaste visorna Sörman framför: Jungman Jansson, Helgdagskväll i timmerkojan, Per Ols Per Erik (gladare än vanligt), Till min syster etcetera.

Sörmans visslande är svåruthärdligt, men han trakterar sin concertina och sin gitarr på ett knotigt men tilltalande sätt.

När ska någon modig uttolkare ge en Dan Andersson-publik vad den inte visste att den egentligen ville ha?

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons