Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Persbrandt briljerar

Annons

Klockan 20.03 den 9 september ska Thomas begå självmord genom att skjuta sig i huvudet med en "för ändamålet inköpt" Lugerpistol.

Vi får följa Thomas på vägen mot den där avslutande kulan.

Det blir en vandring genom skärselden. Eller rättare sagt en bilfärd genom skärselden. Hela filmen utspelar sig i framsätet på Thomas lyxiga personbil.

En efter en tar människorna han haft kring sig i livet plats i passagerarsätet. Några nya bekantskaper får också plats.

Sonen, älskarinnan, bäste vännen, hustrun, en toalettvaktmästare, sonens fotbollstränare, den senila mamman, en hora... Thomas sitter sannerligen inte bara stilla och stirrar in i väggen under sin sista dag i detta jordeliv.

Han ger sig ut på avskedsturné. För att säga adjö till nära och kära. För att göra slut med livet. Den första han gör slut med är sin egen son. När sonen märker att någonting är fel och frågar om pappa är ledsen, svarar Thomas "Nej, varför skulle jag vara det?"

En retorisk fråga. Men tonfallet i frågan antyder att pappa desperat önskar att sonen ska ha ett svar att ge. Det har han inte. Det enda pojken har att erbjuda är villkorslös kärlek. Och det är just kärleken vår arkitekt är så förtvivlat rädd för. En fruktan så stark att han hellre väljer döden än riskerar att bli älskad, att såras, att såra.

- Jag är ett svin, förklarar Thomas för sonen.

- Nej, du är min pappa, protesterar sonen.

- Sluta säga emot mig när jag pratar med dig. Jag är ett svin!

Thomas fortsätter ta avsked av människorna. Men trots att det är Thomas som bestämt sig för att dö, eller kanske just därför, så är det svagheterna, de mänskliga bristerna, rädslorna och ångesten hos människorna han tar avsked från som reflekteras i mötena där i bilens framsäte. Alla är rädda. Rädda för att bli övergivna, rädda för att inte vara älskade. Och trots att Thomas helt uppenbart bestämt sig och mycket målmedvetet betar av relationslistan på väg mot självmordet, så kan han inte låta bli att gripa efter halmstrån på vägen.

Så stark är livsgnistan, instinkten.

Filmen är kanske inte direkt subtil när det gäller den psykologiska tematiken eller den dramaturgiska uppbyggnaden. När Hasse Alfredssons toalettvaktmästare dyker upp för att bidra med kort komisk avlastning i form av filosofiskt puttrande prutthumor kommer det liksom inte som någon överraskning.

Men Simon Staho visar att han behärskar hantverket i sin debutfilm, och personregin är mycket övertygande.

Rollbesättningen är imponerande, och Staho lockar fram det allra gottaste från flera av sina stjärnor. Maria Bonnevie, Pernilla August och Lena Endre bjuder på topprestationer i sina biroller, och Mikael Persbrandt är tokbra i huvudrollen. Med mycket små medel lyckas han förmedla de svängningar mellan ett totalt nedkopplat känsloliv och små tussilagos av livsgnista som gör den suicidala Thomas karaktär dubbelbottnad och intressant. Rolltolkningen är snudd på fulländad. Filmen har några små skönhetsfel i dialog och detaljer, men helhetsintrycket är mycket övertygande och gripande. Det är ett tämligen mörkt men ändå inte blytungt relationsdrama Simon Staho rullar ut inför oss i biofåtöljerna.

Bästa svenska långfilmen hittills i år.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons