Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pain får publiken att studsa

Annons

Det är klent klös i de inspelade synthmattorna, men hyggligt bett i live-gitarrerna när Peter Tägtgren med anhang repriserar fjolårets festivalgig.

Pains mix av euro-maskindisco och döds-färgad melodiös hårdrock får publiken att studsa upp och ned och upp igen och de garvade getskäggen i bandet ser alla ut som kloner av högt vördade Familjen Addams-kusinen Itt när de headbangar på scenen.

Storpubliken rockar finfint till sånger som Suicide Machine, men märkligt nog än mer till den ganska hemska och anskrämliga slaktcovern på Eleanor Rigby.

Och jag kommer att tänka på Ingmars visdomsord från dagen innan, då han menade att även om nu Florence Valentin de facto lät som ett Moneybrother light så var väl det ändå många, många resor bättre än Fame Factory-skiten som är på väg att förgifta allas vår miljö?

Och det är naturligtvis sant. Jag skriver under på det.

Hvergang!

En parallellöversättning av resonemanget till de villkor som gäller för svensk eurodiscorock skulle i så fall enligt logikens lagar betyda att det är E-type som står för såpaskräpet och Pain som bjuder på kunskap, kvalitet och artisteri.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons