Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överdrivna klichéer tas för sanningen

/

Annons

Man brukar säga att poängen med skräckfilm är att bli skrämd under kontrollerade former. Men vad händer om kontrollen över rädslan släpper? Michael Tapper visar i sin avhandling Snuten i skymningslandet att vår enorma deckarkonsumtion kanske inte är ett så oskyldigt fenomen som vi tror.

I en närstudie av några populära polisromaner och filmer visar han hur en fascistisk grundsyn förvandlats till populärkulturell massyttring. Låter det chockande? Mådä, men hade det inte varit mer förvånande om den europeiska högerpopulismen växt fram i ett kulturellt vakuum?

Nu påstår inte Tapper att till exempel Henning Mankell, Sjöwall & Wahlöö eller Leif GW Persson är högerextremister. Inte deras läsare heller för den delen. Men han visar på ett övertygande sätt hur genrekonventioner och hjälteideal i den svenska polisromanen är hämtade, om än omedvetet, från en fascistisk idétradition.

Centralt för både kriminallitteratur och högerextremism är den överdrivna hotbilden. Med ett socialrealistiskt anslag skildrar polisromanen ett Sverige utsatt för ständigt hot från utländsk brottslighet och inre rättsröta. En bild som trots att den gång på gång motbevisats av BRÅ, även sprids av media och vissa politiker. Fiktionen förvandlas till faktion, vi tror helt enkelt att det vi läser är sant, att det är fakta. När partier som Sverigedemokraterna använder samma hotbild för att sprida sin unkna röra av anti-intellektualism, politikerförakt och populism, innebär det med nödvändighet problem.

Nu stannar inte likheterna där. Tapper visar hur den svenska polishjälten definieras gentemot Den Andre på ett sätt som har en obehaglig ideologisk klangbotten. Klass existerar inte. Polisen är homogent svensk till skillnad från brottslingarna, och kvinnliga chefer är kärringar. Bildning är OK så länge den håller sig på en rimlig nivå. Lyssna gärna på opera, men nåde den som har en examen.

Denna berättelse om polishämnaren som stiger ur det folkliga djupet och med sunt förnuft bekämpar hotfulla utlänningar och den korrupta statsapparaten, har slående likheter med den fascistiska hjältebilden. Båda hyllar övermänniskan som följer sina egna lagar och moral. Båda målar också upp bilden av den åsidosatte mannen av folket som får revansch, och återställer den patriarkala ordningen.

Förutsättningen för hela spektaklet är de senaste decenniernas återlansering av begreppet ondska. I kampen mot ondskan funkar ingen mjäkig humanism eller liberalt rättsväsende längre. Fienden kan inte reformeras och alla försök till förståelse likställs med trivialisering.

Vi utesluter den andre från vår mänsklighet, och rättfärdigar vårt handlande med att allt är tillåtet i kampen mot det oförklarliga. Som Tapper konstaterar "Det är i mobiliseringen mot det onda som fascismen föds."

Och du som trodde att läsning var ett oskyldigt nöje.

Mer läsning

Annons