Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om en pojke - skojigt men mossig...

Annons

Om en pojke

bio   komedi

regi: Paul & Chris Weitz

i rollerna: H Grant, N Hoult, T Collette, R Weisz, V Smurfit med flera

Nick Hornby har i titlar som "Fever Pitch" och "High Fidelity" bjudit på lika klassisk, romantiserad kiosklitteratur om grabbvänskap och kärlek till kvinnor, idrott och tekniska mojänger, och därigenom förvaltat en liten del av arvet efter 1800-talsförfattaren Charles Dickens.

Ett förtydligande är dock på sin plats här. Charles Dickens skrev inte bara följetongs- och kioskskräp av det blötsentimentala slaget, utan också högkvalitativ litteratur som var insiktsfull och bra på riktigt.

Nick Hornbys, Helen Fieldings och Marian Keyes kioskböcker har tillräckligt många gemensamma mänskliga nämnare för att så gott som samtliga nu levande, vuxna västerlänningar ska kunna känna igen sig i händelserna och identifiera sig med karaktärerna, men de tillför absolut ingenting nytt eller spännande utan förvaltar, speglar och befäster i stället de politiskt korrekta konservativa, eller mesliberala, värderingar som redan dominerar samhället i stort.

Böckerna kan handla om äktenskap, vänskap eller materiella ting, de kan till och med framstå som lätt ekivoka och frispråkiga vid en första anblick, men grundbudskapet i dem är och förblir alltid det samma.

Exakt samma blötsentimentala utvecklingspatos som gällde för de gossar som växte upp till män i romaner av Charles Dickens är giltigt även i Nick Horbys "moderna" litterära universum.

Exakt samma könsrollsstereotypa och äktenskapscentrerade romantiska teoribygge som odlades fram av Jane Austen är giltiga för "moderna" kvinnliga författarinnor som Helen Fielding och Marian Keyes.

Huvudpersoner är utan undantag på förhand dömda till att ingå det heterosexuella, monogama parförhållandet.

Den ideala utvecklingskurvan?

Kärlek, kyrkbröllop, kärnfamilj.

KKK.

När den ovan beskrivna typen av målgruppsinriktad bästsäljar-litteratur översätts till film brukar resultatet bli flyktiga och lättglömda må-bra-komedier.

Ibland skojiga och underhållande, ibland irriterande och infantila.

Den tredje populära filmatiseringen av en kioskbok signerad Nick Hornby faller in i den skojiga och underhållande kategorin.

Mycket tack vare den genombrittiske skådespelaren Hugh "Fyra bröllop" Grant, som inte bara är klippt, skuren och ofta anlitad för just den här typen av kiosklitteraturfilm (har gjort "Bridget Jones dagbok" OCH "Förnuft och känsla"!), utan också här gör sin bästa rollprestation sedan han spelade vänsterprasslesugen torrboll i Roman Polanskis nattsvarta relationskomedi "Bitter Moon".

Hugh Grant spelar den genom arvsrätt nyrike drönaren Will, en omogen, superytlig 38-årig singelkille och obotlig brudjägare som hatar barn och skyr dem som pesten. Såvida han inte kan utnyttja kräken till att fixa träffar med attraktiva ensamtående mödrar, vill säga.

Ett charmerande ärkesvin.

Och förvänansvärt nog så får Hugh Grant faktiskt tillfälle att utveckla karaktären bortom gränsen för den stelt leende arketypman han brukar spela i sådana här lättviktskomedier.

Grant fyller sin Will med ett visst mått av komplexitet och äkta mänkslighet.

Men naturligtvis så är Will inte en person som kan tillåtas existera i Nick Hornbys litterära idealvärld.

Han måste avslöjas, utvecklas känslomässigt via grabbig vänskap, för att slutligen kunna vinna det ultimata priset - ett heterosexuellt parförhållande.

Barnhataren Will möter därför den mobbade 12-åringen Marcus.

Han tvingas mot sin vilja in i en roll motsvarande "plastfarsans", men i takt med att vänskapen med Marcus börjar utvecklar inser också Will hur tom och meningslös hans egen medelålders singelexistens är.

Will börjar, utan att ens inse det själv först, ta sina relationer till andra människor på allvar. Han som tidigare bara jagat brudar att ha sex med inser nu att han kan fylla en funktion och påverka andra människor, i det här fallet den stackars mobbade Marcus, vars självmordsbenägna morsa inte har vett nog att begripa vikten av att hennes son får lära sig manlighet av manliga förebilder.

Will blir Marcus förebild och läromästare.

Marcus blir Wills förebild och läromästare.

Far och son. Hipp och nörd. Vuxen och barn. Yin och Yang.

Men särdeles subtilt eller djupt eller överraskande är det ju inte, och finalen är direkt patetisk.

Det är dock helt i sin ordning. För vi vet ju alla exakt hur äventyret kommer sluta redan innan förvecklingarna tar sin början. Det står nämligen nedtecknat i den bästsäljande kiosklitteraturens heliga äktenskapskontrakt.

En lättviktig moralitet om en vuxen gosses väg mot mognad, ansvarstagande kärlek och evig storfamiljslycka. Ganska skojig och underhållande och inte direkt irriterande, men konstruerad på ett otroligt mossigt och förlegat värdefundament.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons