Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ointressant radio om Björling

/
  • Den nya programserien om Jussi Björling är full av hyllningar utan analys och av familjeanekdoter, konstaterar Jens Runnberg.  Foto: SCANPIX 

Annons

Det var igår som programsviten Folkets Jussi 1-3 började sändas. Den är i stor utsträckning en besvikelse.

Programmen leds av författaren Björn Ranelid, en omvittnat entusiastisk Björlinglyssnare, utmärkt estradör och engagerande föreläsare.

Ranelid har två uppgifter. Dels beskriver han med den blandning av bevingade ord och ärlig patetik varför Jussi Björling är världens genom tiderna bäste, en blandning som bara Björn Ranelid är mäktig, dels genomför han intervjuer med familjemedlemmar och Björlingexperter.

"Han spelas och hörs i alla hem på denna jord", säger Ranelid på vad som träffande nog beskrivits som P1-skånska och man undrar onekligen vad han menar.

I meningar som liknar omkväden säger Ranelid att "sången är världens främsta låssmed", att "genetiken i familjen Björling fäller ut sig som en plym", att "det finns ingen död för en sångare som Jussi Björling" och särskilt det repeterade "världens längsta och kortaste resa är mellan ögat och hjärtat ty där emellan krävs inget visum eller pass".

"Mellan örat och hjärtat" borde det kanske vara?

Jag tycker Ranelid överraskar positivt som intervjuare. Han ställer öppna frågor - "Vad minns du?" - till familjemedlemmarna (Ann-Charlotte, Lars och Anders i äktenskapet i ett av programmen, dottern Kicki och sonsonen Raymond från utomäktenskapliga förbindelser i ett av de andra programmen).

Ranelid är vänlig och uppmuntrande, vid något tillfälle drastisk när han beskriver Björlings agerande visavi Kicki som "en form av svek".

Det ges ymniga bilder från familjens inre liv, som dessvärre inte ger särskilt mycket. Det radas upp anekdoter som i ljuset av vad som berättas får en helt oproportionerligt stor del av programtiden. Ann-Charlotte berättar ju tidigt att det helt enkelt "inte var något flödande musikliv hemma hos oss. Pappa vilade hemma. Det var mest mamma som sjöng".

Och mamma var frånvarande. Anna-Lisa Björling följde med och tog hand om sin make under resorna kors och tvärs. "Mormor blev som vår mamma", säger Lars.

Raymond Björling konstaterar till och med att hans bild av farfadern, som han aldrig mötte, nog egentligen mest är präglad av "fiktionen". Raymond berättar istället om att han vuxit upp i ett familjekrig mellan olika grenar.

Kommer man personen Jussi Björling närmare av anekdoterna? Njae. Möjligen. Jag vet inte vad det har för värde i så fall. Alla dessa varianter på omdömet "Jussi sjöng fantastiskt" som förekommer i programmet formligen skriker efter följdfrågor.

Varför då? På vilket sätt? Hur gjorde han? Vad var det som var så speciellt? Vad gjorde han dåligt? Vad gjorde han som andra inte gjorde eller gör? Vad borde han aldrig sjungit? Vad avstod han ifrån?

I grunden håller jag ju med om att Björling är bäst eller åtminstone om att Björling är bäst när han sjöng det som Björling var bäst på (andra är bättre på annat, som Björling aldrig gjorde karriär med och det finns sannerligen andra tenortyper som är bättre i sina fack).

"Björlig är den störste" är en hållning som är ett faktum, hemma, under nattliga timmar med tummade skivkonvolut, men det är ingen hållning som är meningsfull att ta till offentligheten.

Jag vet inget så ointressant som kult i kultur - alltså när ett konstnärsskap hålls fram som ofelbart och gjutet i ett stycke utan komplikationer. Det är en smetighet som vidlåder flera av Dalarnas konstnärliga ikoner - Zorn, Björling, Andersson.

Det är bara ett av de tre programmen som har några ambitioner i den intressanta riktningen, att analysera konstnärsskapet. Det är det första programmet, som sändes igår och som finns på sr.se/p2 för den som vill höra det efteråt.

Ranelid möter här Jakob Forsell, som är aktuell med en ny bok om Björling, och den encyklopediskt kunnige Harald Henrysson, tidigare chef för Björlingmuseet i Borlänge. Henrysson resonerar, mycket initierat, om vad Björling kan tänkas betyda för olika generationer och om hur komponenterna musikalitet, röst och utbildning gav en sångkonst som med avseende på frihet, klang, intensitet och förmåga till kommunikation är oöverträffat.

Kanske borde serien innehållit tre program med Henrysson?

Forsell visar sig vara sonson till operachefen John Forsell, Björlings mentor. Och Jakobs far var Björlings läkare. Hemmet fungerade som något av en tillflyktsort för Björling under perioder då alkoholproblemen var i full blomning. Jakob har själv hjälpt en full Björling i säng och anser att "de mörka stråken" "gör honom ännu begripligare".

Det ska förstås bli intressant att läsa Jakob Forsells kommande bok. Men nu längtar jag intensivt efter någon som kan förklara varför och hur. Nästa år kommer den brittisk-italienske interpretationsexperten Stephen Hastings stora genomgång av vad Björling sjöng in.

Då kanske.

Jens Runnberg

Mer läsning

Annons