Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nils Parling död

Annons

Nils Parling föddes 1914 i Palahöjden i Säfsnäs gamla kommun i ett avlägset hörn av Dalarna, som så många andra finnmarksbor med rötterna bland 1600-talets finska invandrare.

Det var på intet sätt självklart att han skulle bil författare. Det enda självklara på den tiden i dessa trakter var att man direkt efter den sexåriga skolan skulle börja jobba i skogen.

Men Parling hann med en del annat också i ungdoms-åren. Han var lantbrevbärare, kringresande nasare i kläder och skor, AK-arbetare med mera.

Men kanske fanns ändå längst där inne drömmen om ett liv som diktare. 36 år gammal fick han ett träd över sig och blev långvarigt sjukskriven. Då skrev han romanen "Motorsågen", som blev upptakten till ett långt liv som författare med en litterär produktion som omfattar långt över 50 böcker.

Som författare ingår han i en svensk folklig berättar-tradition där vi finner namn som Moberg, Fridegård, Ivar Lo, Albert Viksten.

I hans böcker möter vi småfolket i Bergslagen, tyngda av arbete, fattigdom, vardagsbekymmer.

Som det heter i motiveringen för Dan Andersson-priset han fick 1976 diktar han "med vishet och ömhet om de opriviligierade människornas kamp för tillvaron".

Man bör tillägga att hans böcker rymmer bra mycket humor också. Kampen mellan fattig och rik, mellan kapital och proletärer, mellan ny och gammal tid gestaltas gång efter annan i hans romaner som också utsträcker sig till utomnordiska miljöer. Således har han i ett par böcker berättat om småböndernas kamp mot förtrycket i Francotidens diktatur.

De som drabbas är nu som alltid de svaga och fattiga - men han menar att man har möjlighet förändra sin tillvaro, politisk medvetenhet och kamp är inte förgäves.

I lika mån som han vänder sig mot missbruket av människor gör han oss uppmärksamma på den redan för flera årtionden sedan omfattande miljöförstöringen, till exempel i romanen "Fällan" från 1973, som skildrar vådorna av skogsbolagens rationaliseringsraseri och hetsjakt efter snabb profit.

I några böcker från 60-talet har han skildrat natur och djurliv i Kanada och Alaska. I romanen "Brödlösans barn" berättar han om sin egen uppväxt i finnmarken. Läs den!

Mellan sina resor i tid och rum har Parling också hunnit med ett knippe visor, lyhörda och känsliga.

I centrum för hans vildmarkspoesi står den oförbrännelige Finnbäcks-Lars, en finnmarkens Fridolin, som på sina ensliga strövtåg under stjärnorna grunnar över livets och kärlekens olösta gåtor.

De som haft förmånen att höra Parling själv framföra sina visor på äkta säfsenmål har fått med sig en upp- levelse för livet.

Även om han redan har ett litterärt sällskap i sitt namn ska man nog inte vänta sig att de litterära akademierna går ut med några bulletiner med anledning av hans bortgång eller att symposier avhålls till hans minne. Som författare stod han med bägge fötterna på jorden och hade föga intresse för litterära hårklyverier.

Just när detta skrivs, dagen efter hans död, påminner jag mig en litterär fejd som vi utkämpade på Dala-Demokratens kultursidor 1968.

Där hävdade jag att "Bror Barsk talar med sin egen tids tunga", ett försvar för den unga poesin, företrädd av Bengt Emil Johnson.

Själv menade han att man bör tala klarspråk i liv som dikt och förvisade "tungomålstalande" konkretister till skamvrån i väntan på bättre vett!

Historien har väl inte utvisat om någon av oss hade rätt eller fel - men en sak kan man lära sig av Nils Parlings livshållning inräknat hela hans långa författarskap: Man bör vara trogen mot sig själv. Något annat håller inte.

ARNE SÄLL

Mer läsning

Annons