Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naket om saknad och desperation

Annons

Det är bara att konstatera: flera huvudpersoner i vårens svenska skönlitterära utgivning går och går. De promenerar och vandrar för sitt liv eller för att de inte annat kan men den yttre rörelsen är uppenbarligen viktig - som ett sätt att komma närmare eller starkare förnimma en inre rörelse.

Jag tänker på Eva Adolfssons kvinnliga huvudperson i romanen Förvandling som promenerar omkring i Sundbyberg liksom vakuumförpackad i sitt välsignade tillstånd men samtidigt med en förmåga att överexponera både inre och yttre intryck. Berättaren i Anders Paulruds nya roman vandrar längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela i hopp om att återfinna kvinnan som övergett honom.

Det är mycket möjligt att han faktiskt tror att han ska hitta Sofia Karlsson, drottning av Midsommarkransen, där vid världens ände, men frågan är om vandringen inte i själva verket handlar om ett försök att återfinna sig själv.

Berättaren heter, i likhet med författaren, Anders och råkar därtill vara lika gammal. Även till det yttre finns vissa likheter. Vad det nu betyder när det står "roman" på omslaget.

Berättaren är i alla fall en medelålders man som har blivit övergiven och ofta själv övergett. Övergivandet går som en röd tråd genom hans liv. Nu har Sofia Karlsson, den tjugosex år yngre kvinna med vilken han haft en omskakande kärlekshistoria, lämnat honom. I samma veva överger hans hälsa honom. Opererad, något så när tillfrisknad men i livskrisens spillror, ger han sig i väg - som om rörelsen bort, själva avståndet skulle kunna ge honom kärleken tillbaka. I ensamheten och i spåren av den nya sorgen väller de gamla från tidigare liv upp. Det dubbla övergivandet: först en biologisk mor som lämnar bort sitt barn, sedan en adoptivmamma som tar avstånd när hon gjort sitt och anser sonen vara vuxen.

Anders Paulrud anknyter alltså till ämnen som han berört tidigare, till exempel i romanen Amamamor som handlade om en mans sökande efter sin biologiska mor. Och när berättaren i den nya romanen till slut återvänder till barndomens Karlskrona, där han om han kisade kunde se ända till Amerika, uppfattar åtminstone jag det som vinkningar till Ett ögonblicks verk - den drabbande uppväxt- och familjeskildringen som utkom för två år sedan.

Också den melankoliska grundtonen från tidigare romaner känns igen, liksom det klara och rena språket. Naket lyckas Anders Paulrud förmedla den stilla desperationen hos en hudlös och övergiven romantiker som en gång för alla försöker gå till botten med upprepningens och repetionens livsfällor. En medelålders man i all sin bräcklighet, hans utsatthet är stor men också hans skuld som väl här stavas självupptagenhet, feghet och undflyende.

Sofia Karlsson är det som alla äldre mäns yngre kvinnor förväntas vara: ung, vacker, sensuell och begåvad - en kliché eller snarare en projektionsyta för drömmen om kärleken och ett helare liv. Det är inte oproblematiskt men kanske helt logiskt i en roman i självbekännelsegenren som egentligen handlar om att det är vägen men inte målet som gör mödan värd.

HENRIETTE ZORN

Mer läsning

Annons