Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik vid Siljan: En bluesmans bildvärld

Annons

- Den musikstilen blåste liv i rockens ande igen, den som försvann med Paul Anka och Pat Boone, säger han.

Han är också en man med åsikter om det mesta. Bestämda åsikter. Och enligt hans egen bror en representant för den sista generationen musiker som spelat sig fram för egen maskin, utan en stab bakom sig. Det var också han som kallade Pelle Lindström för museal - bara för att han ondgjorde sig över fenomen som Popstars.

- Min pappa sa alltid att "kommer det någon kritstreckare och lägger armen om dig och säger att han ska hjälpa dig - håll dig borta".

Ett gott råd och något som Pelle Lindström rättat sig efter. För dagens överkritstreckare Bert Karlsson känner han bara förakt.

- Dagens ungdom tror att man måste tillbe en avgud som honom för att lyckas. Att han tjänar pengar gör honom inte till en mindre skitstövel.

För Pelle Lindström ska musiken hållas långt borta från krämare. Den är något heligt och ett svar på mänsklighetens eviga behov av extas - att gå utanför sig själv.

- Jag spelar för att glömma att jag själv finns till, som Dan Andersson sade.

Då är mötet med publiken oerhört viktigt. Det blev han inte minst varse under tiden med ett av 70-talets största folkrockband, Kebnekajse.

- Mot slutet spelade vi för 2 000 personer, det blev för stort. Jag når fler människor på tio konserter för 200 personer än en för 2 000.

Att några av de yngre medlemmarna dessutom kom dragandes med en Genesisplatta gjorde att Pelle Lindström packade sina saker och flyttade hem från Stockholm.

- Jag ville inte ens ta diskussionen.

Musik handlar om att tänja på gränser. Eller bör i alla fall göra det, tycker Pelle Lindström och pratar lyriskt om Charlie Parker och Robert Johnson. Avantgardet. Ett viktigt begrepp för Pelle Lindström - man måste hela tiden bygga vidare på det som redan finns. Lägga till och dra ifrån.

- Sedan tar det ungefär tio år innan allmänheten accepterar det.

Vad som är avantgarde i dag vet han dock inte.

- Jag har slutat forska, säger han.

Är inte det lite tråkigt?

- Njae..., säger han och glider på svaret.

Det räcker nog gott med gårdagens banbrytare för Pelle Lindström.

Pelle Lindström är också kommunalpolitiker. Den röda stjärnan lyser i Pelle Lindströms stråhatt och vittnar om hans ideologiska hemvist.

Med sina vänstersympatier är hans förhållande till USA kluvet. Landet härbärgerar ju både blues och Bush.

- Det landet är allt annat än progressivt, säger han och menar att framåtskridande handlar om annat än att sätta fenor på bilar.

Han stärktes i alla sina föreställningar när han var där för ett par år sedan. I New Orleans - The Big Easy, där man håller sig för god för rökmaskiner och skulle skratta ut både ABBA och Roxette om de ställde sig på en scen.

- Musikaliskt var det helt fantastiskt, säger han.

Pelle Lindström, uppväxt i Leksand som han är, kryssade vant förbi turistfällorna och hamnade en kväll på en skumt upplyst bar. Han fick rådet av bartendern att leta sig till andra kvarter när en gitarrist kom in för att byta strängar. Pelle Lindström halade upp ett munspel för att hjälpa till med rätt toner och finner sig till slut involverad i en gemensam blues. Då är stämningen förbytt i lokalen och han får i stället två stadiga livvakter vid sin sida.

- Bartendern bjöd laget runt. Där ser man vad lite musik kan göra.

Ulf Engström tog de första bilderna till utställningen den 21 juni förra året och har sedan dess följt honom ett år på spelningar, i vardagen, som Gammel-Jerk i Himlaspelet.

Bilderna ger en nära bild av huvudpersonen, utan att vara påträngande. De tecknar också en mångfacetterad bild av honom.

- Pelle Lindström är ju en glad gamäng, men jag ville visa att det också finns en annan sida, säger Ulf Engström.

Både blödande bluesman och folklig spelevink.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons