Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miss Universum regerar!

Annons

”You are Good. You are Brave. You are Smart. You are Strong.
Lady put your foot down draw the line.
Am I right or am I right?
Lady you gotta learn to fight!”

Lady put your foot down, Miss Universum 2003

Det handlar egentligen om en enda sak: att vara subjekt i stället för objekt. Att vara den som gör, i stället för den som ses. Att vara den som hörs i stället för den som tyst låter sig betraktas. Att definiera sig själv, i stället för att hela tiden definieras av andra.

Det handlar om att utropa sig själv till Miss Universum, i stället för att svälta sig själv till döds i väntan på att någon annan ska ge en titeln.

Miss Universum är bäst. Och hon är en på miljonen. För inom musikbranschen verkar det extra svårt att få vara kvinna och subjekt på en och samma gång.

För musikbranschen är en sjuk bransch. Den styrs av gubbar som tycker att deras egen rätt att dregla på andra går före alla andra mänskliga rättigheter. Den styrs av hjärndöda journalister som skriver utan att reflektera eller fundera över innehållets egenliga nyhetsvärde och dess betydelse i en större helhet.

Jag ser på musiktelevision. Nog finns de där överallt. Flickor, tjejer, kvinnor. I små kläder, med perfekta kroppar. För annars, annars så rensas man ut. Som hon tjejen som egentligen sjunger körerna bakom E-type. Hon som bara får höras, men aldrig synas. Hon som inte anses tillräckligt tilldragande för videor och scenframträdande. Hon som hela tiden ersätts av någon som kan dansa på ett ansett sexigt sätt.

Jag läser kvällspressen. Linda Lampenius har vikt ut sig. Hon är glad att hon kan visa upp att tjejer över trettio minsann också kan ha fina kroppar. Hon säger att hon inte tror att bilderna tar uppmärksamhet från hennes musik. För egen räkning har jag sett hennes nakna kropp fler gånger än jag hört hennes musik.

Jag läser Café. De har en lista över de 100 mest betydelsefulla rocktjejerna. Ju högre upp på listan, desto mer kläder, desto mindre bilder. Ju längre ned på listan, desto mindre kläder, desto större bilder. Det intressanta verkar aldrig vara det som dessa tjejer faktiskt producerar, det viktiga är att de går att göra till avklädbara objekt.

Jag orkar inte längre. Det är inte så här jag vill ha mina förebilder. Det är inte heller de här förebilderna som jag behöver. Mina kroppsliga brister kan jag nog upptäcka själv. Jag vill ha starka kvinnor som syns, som ständigt definierar sig själva, som jag kan inspireras av.

Jag vill ha fler Lucinda Williams. Fler som kan sjunga ”Baby oh baby”, med supersexig röst, utan att behöva strippa på scenen. Jag vill ha fler som Marit Bergman. Fler som skriver egna låtar och ger ut dem själv när ingen annan förstår.

Jag vill ha fler Karin Dreijer, fler Nina Ramsby, fler Sophie Zelmani.

Jag vill att fler kvinnor ska kunna låta musiken kommunicera och sälja utan att på samma gång behöva sälja sina kroppar till MTV. Jag vill ha fler självutropade Miss Universum.

För det är som Miss Universum själv säger. Hon behövs. Hon borde pumpas dag som natt ut till svenska folket via radio och teve. Kanske skulle det bli lite, lite bättre då. För det är dags nu, dags att stampa med foten och dra en gräns.

JESSICA DALMAN

Mer läsning

Annons