Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Melissa Auf der Maur är en hjältinna

Annons

"When she was good, she was very good

But when she was bad, she was horrible... "

Konserten börjar med en upprepad barnramsa och ett inspelat citat från Melissa Auf der Maurs debutalbum som soloartist. Klockan är strax före tio på lördagkvällen och en blandad skara rockmänniskor har väntat genom ganska hemsk amerikansk förbandspunk och en låååååång omriggning.

Melissa Auf der Maur och hennes exceptionellt coola svartklädda 4-personerskomp riffar igång spelningen med en mullrande Lightning is my girl där låga basfrekvenser får hela Klubben att vibrera, och följer sedan upp med alla de andra elva låtarna från albumet Auf der Maur.

Två låtar in i spelningen nickar sångerskan och basisten gillande mot Stockholmspubliken.

"Swedish people like rock music... We are Auf der Maur from Montreal, Canada, and we salute you."

Auf der Maur är rock med kraftiga stänk av grunge, musik med ett mörkt driv i botten men också med sensuella, drömska övertoner, där ett pressat hårdrocksriff kan luftas med en trallad melodi i ett register högt uppe från molntussarna.

Stenhårt och betongfast, men samtidigt mjukt och glänsande.

Melissa Auf der Maur var viktig i Hole och en basklippa under inhoppet med Smashing Pumpkins. Men även om kanadensiskan är begåvad och rutinerad så är det ändå snudd på svartkonst att hon redan på första albumet som soloartist kan definiera ett så tydligt personligt uttryck.

När sånger som är kalas på plattan dessutom lyfts ännu ett snäpp live så smyger sig gåshuden fram över kroppen i ljuva, böljande, njutningsfyllda vågor.

Bandet rockar tätt och bra och Melissa själv är en självklar rödglödande centralgestalt. En vänlig och ödmjuk scenpersonlighet som lyckas krympa avståndet till publiken och skapa närhet utan att passera gränsen för barntillåtet. Kanadensiskt snäll och varm.

Det är skönt att se.

En stjärna bortom behovet av tufft skal eller manér, en frontare som drivs av en uppenbar musikalisk passion och spelar basriff från knäna och uppåt.

Låtmaterialet är enastående starkt. Vi får skarpladdade versioner av Followed the waves, Beast of honor, Would if I could och en störtskön galopprockversion av Skin receiver. Mitt i konserten gör Melissa tillfälligt halt i rockandet för att kunna leverera en briljant version av Overpower thee med ett ensamt piano som enda ackompanjemang.

Efter en dryg timme är låtarna slut och Melissa tvingas gå in och trubadura ett extranummer på basen framför en nykär publik som agerar percussion med taktfast handklapp.

Spelningen på Klubben är kärlek.

Melissa Auf der Maur är en hjältinna. Hon är bra. Väldigt bra.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons