Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med livet som vapen

Annons

|


Med livet som vapen
– en bok om självmordsbombare

Christoph Reuter
Översättning: Andrea Resch
Förlag: Historiska media


Dagen före Bagdads fall uppmanar Usama bin Ladin muslimerna att besegra Bush och Blair genom att utföra självmordsattacker. Terroristledaren manar "heliga krigare" att bli självmordsbombare. Allah kommer att belöna dem.

Självmordsbombare, som ett fenomen i vår tid, har sina rötter på slagfälten i Iran i det irakisk-iranska kriget på 1980-talet. Då dödades iranska barn och tonåringar i flera tiotusental. Med "paradisnycklar" dinglande runt halsen sprang de mot irakiska ställningar tills segern var vunnen eller alla hade dödats. Insatsen beskrevs som den iranska krigsmaktens effektivaste medel.

"Mänskliga angreppsvågor" kallades dessa självmordsbataljoner som nästan bara bestod av barn och tonåringar. Som deltagare i de "grymmaste exemplen på självmordsaktioner i mänsklighetens historia" ville de behaga både Allah och Irans politiske ledare, Khomeyni.

Hans plan var att inrätta Gudsstaten, där islam skulle genomsyra allt i samhället. Khomeyni tog ett steg i den riktningen när han blåste liv i en gammal myt bland shiamuslimer om offerdöden och då uppstod martyrskapet som idé på nytt i Iran; att offra sig för att kunna besegra fienden var att tjäna Gud.

De palestinska organisationerna, Hizbollah och Hamas, påverkades på 80-talet av den iranska revolutionen och martyrskapet spreds vidare genom att man började använda sig av självmordsbombare i kampen mot Israel. En dödskultur spred sig, först till Libanon och sedan till Västbanken och Gazaremsan.

Christoph Reuters bok, Med livet som vapen, innehåller en rik flora av fakta om självmordsbombare som fenomen. Författaren är en tysk journalist, med akademisk examen i islamologi och arabiska.

Reuter klargör islams inställning till självmord, som ses som en dödssynd - ett brott mot Guds allmakt. Men självmordsbombare har ju varit flitigt aktiva på senare tid i den muslimska världen.

Reuter anser generellt sett, att bristen på demokratiska förhållanden i dessa länder också präglar innehållet i religionen: Islam är ett konglomerat av en maktdoktrin och en trosbekännelse.

Upplysningen fick västvärlden att skilja religion och politik åt, jämsides med en demokratisering av samhället. Men denna modernisering har sett helt annorlunda ut i den muslimska världen. Dagens radikala islamistiska organisationer bejakar, till skillnad från de konservativa religiösa ledarna, utan problem västerlandets moderna teknik, påpekar Reuter. Men alltjämt avvisar man demokrati och ett sekulariserat styre, två grundvalar för västerlandets utveckling.

Reuter undersöker självmordsbombarnas sociala rekryteringsbas. Han synar de politiska förhållanden som dominerade när självmordsattentaten steg i antal i ett land, liksom när de minskade eller upphörde. Han beskriver de politiska följderna i olika länder. Han undersöker lokala miljöer, där attentat ägt rum. Reuters ambition är att fördjupa kunskapen - på ett konkret plan - om hur självmordsattentaten har drabbat folk i vardagen.

En självmordsbombare värderar sin sak högre än sitt liv och använder det som vapen för att punktera maktens logik. Då han/hon inte vill leva, är han/hon inte mottaglig för hot. Det handlar om en människa som fruktar underkastelsen mer än sin egen död. Studier har visat, att självmordsbombare har särskilt svårt för att uthärda vanmakt. "Att förvandla de vanmäktigas makt till det mäktigas vanmakt" är ett motto som summerar syftet med handlingen, anser författaren.

Reuter analyserar innehållet i samtida islamistiska tankevärldar och drar den för många säkert överraskande slutsatsen, att den religiösa faktorn är sekundär för självmordsbombarna. Förhållanden i samhället, förtryckets karaktär, mord och kollektiva bestraffningar, är viktigare orsaker för denna grupp, anser han.

Acceptansen för självmordsattentaten varierar bland palestinierna. När fred och hoppfulla tider har rått, har majoriteten varit negativ till dem.

Men utsätts man för svår förnedring, är majoriteten för självmordsbombarnas aktioner.

Reuter beskriver hur fenomenet gestaltat sig i olika länder, men även inom olika kulturer. Bland hinduiska tamiler på Sri Lanka har det till exempel fått fäste. Han frågar varför det sekulära PKK i Turkiet har använt vapnet. Men författaren kan knappast ge läsarna några uttömmande svar på frågan varför just här, men inte där.

I ett upplyftande, sista kapitel, beskriver Reuter den hoppfulla utveckling som ägt rum i Iran på senare tid, där självmordsbombarna kan ha förpassats till historien. En upplysningsrörelse har genomsyrat landet, där ambitionen att skilja religion från politik varit central. I dag talar man om att demokrati är den yppersta formen för att genomföra principen om frihet.

Reuter är optimistisk och pekar på att Iran är den första muslimska staten i världen med sådana intentioner. Hoppas bara att hans optimism är befogad.

Reuter pekar också på den förändring som Hizbollah genomgått i Libanon, där man i dag betraktar självmordsbombning som otidsenlig. Ännu viktigare är att rörelsen förklarat att man inte längre vill tillhöra de vanmäktiga i världen.

Med livet som vapen betonar det nödvändiga i att på djupet förstå hur politiska, historiska, religiösa och kulturella premisser samverkar och kan alstra ödesdigra handlingar födda ur just vanmakt. Centralt är att Reuter kan visa att maktlöshet och desperation, och inte religiös fanatism, är självmordsbombarens avgörande motiv för sin omänskliga handling. Bara radikala politiska förändringar, jämte en modernisering av islam kan förändra situationen.

STEN JACOBSSON

Mer läsning

Annons