Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med barndomen ännu närvarande

Annons

I årets utgåva av Wahlström & Widstrands debutantologi samsas sex kvinnliga lyriker. En slump? Ja, heter det i ett förord signerat Magnus William-Olsson.

De bästa manusen som inkommit publiceras. Inte heller bör man söka några enhetliga trender för att definiera en ny generation, sägs det; var och ens egenart är betydligt intressantare än alla eventuella likheter.

Visst är det så, men jag kan ändå inte blunda för den nya "generationen" författares faiblesse för barndomens ännu inte färdiga mallar för hur världen ska katalogiseras och begripas.

Hos Sofia Stenström är det tydligast. Hennes oskuldsblick försöker göra världen fattbar genom att pröva ordens (o)möjlighet att greppa om den subjektiva perceptionen. Med omtagningar och metonymiskt färgade ljudassociationer prövas iakttagelserna mot en (tänkt) "verklig" struktur.

Men det finns också en vuxens plattform i Stenströms dikt, och den finns där för att skjutas i sank. Den vuxnes tal om tingen blir ett babbel i abstrakta ordalag, märkvärdigt och pretentiöst. Eller helt enkelt hjärndött.

Johanna Stillmans sceneri är också barndomens, men här som någonting förlorat och inte avgjort saknat. Jaget i hennes dikt söker sin individuella tillblivelse mellan olika ytterligheter, landsbygden som lämnats, staden som erövrats. Barnet som vandrat längs föräldrarnas upptrampade stigar försöker som vuxen finna sina egna.

Karin Wiklunds poetiska jag förhåller sig också till en försvunnen barndom. Föräldrarna skuggar i bakgrunden när jaget, liksom ett mantra eller ett försök att påtagliggöra, rabblar fakta och skarpa minnesbilder av en man, en älskare, en andre, en olik.

Wiklunds dikt bär på hopplöshet och existentiell ensamhet. Hennes dikt är stundom nästan besvärande privat, vilket paradoxalt nog är befriande.

Formmässigt imponerar den fjärde debutanten, Samanthi Kahn, föga på mig. Hennes imiterade manusstruktur känns mest ansträngd även om den överensstämmer med försöken, som lyckas väl, att skapa "film utan bild".

De bilder som framträder är blekta till genomskinlighet och suddigt visuella. Också här är omtagningen en mycket framträdande retorisk figur.

Hos Elnaz Baghlanian är resan och rörelsen centrala och symptomatiskt nog är hennes ord ordnade i ett rasande flöde, men brister i poetisk stringens. Alltför många är de digressioner som sticker iväg utan att finna tillbaka.

Och språket som just nu är omedelbart som en spark i magtrakten kanske är alltför trendkänsligt och samtidsfärgat för att vara särskilt levnadskraftigt.

Den sjätte debutanten Sara Hallström debuterar "på riktigt" till hösten, på Norstedts förlag. Och det ska bli riktigt intressant att se hur hon utvecklar de urbana miljöer hon fyllt med naturens växande sprängkraft, där människor inte tycks vara annat än stillastående inventarier.

SABINA ÖGREN

Mer läsning

Annons