Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästerlig start på teatervåren

Annons

Det är frestande att säga att Dramaten fått en drömstart på sin vårsäsong genom att äntligen ha satt upp en pjäs av den framstående norske diktaren, författaren och dramatikern Jon Fosse.

Men så är det. Något av drömstart är det även på Unga Klara, där Henning Mankells "Mörkertid" haft urpremiär. Det är två mästerligt iscensatta föreställningar som obevekligen borrar sig in i veka livet, rika som de är med sitt innehåll om människans utsatthet och sårbarhet och om livet och döden. Fastän så olika och med diametralt olika spelstil.

I Stefan Larssons sublima iscensättning av Fosses "Dröm om hösten" är det inte minst pauserna, stillheten och mellanrummen som räknas i den inre resa vi får följa med på. Också i oss själva.

I Mankells "Mörkertid" om illegala flyktingars situation, som också är en fantastiskt tät skildring av ett pappa - dotter-förhållande, handlar det däremot om ett expressivt sprakande och helt underbart gestaltande.

Båda är grymt uppriktiga. "Dröm om hösten" om tidlösa, existentiella livs- och relationsfrågor, som barns och föräldrars skuldbörda och människans ensamhet. "Mörkertid" om ett mer konkret faktiskt tillstånd för de alltför många som lever förnedrande flyktingliv i dag.

Men mitt i detta gastkramande allvar bjuder båda samtidigt på härlig livsglädje.

En man, en kvinna, en mor och en far - bara exhustrun har ett namn. Fosse typiserar i "Dröm om hösten" medvetet karaktärerna för att livsproblematiken ska komma oss närmare.

Börje Ahlstedt som den stultande, vemodige fadern håller livets såpbubbleskörhet i sin hand med ett uttryck som naglar fast åskådaren. Men en underliggande humor krusar snart ytan genom Michael Nyqvists försorg. Hans mansfigur möter av en slump en förälskelse från ungdomen (Mari Richardson) där han sitter och filosoferar på den gamla kyrkogården.

Alla spelar oerhört bra, men mest imponeras jag av Michael Nyqvists totalnärvaro. Gunnel Lindblom är suverän som den evigt tjatande morsan.

Fosse broderar ut sina livsfilosofiska berättelser med passion för livets sanningar, som ju större eller djupare de är blir desto svårare att fånga med ord; därav pauserna. Det är där vi finner dem, menar han, liksom bakom de vardagliga, slitna fraserna.

Den typen av mellanrum finns inte i "Mörkertid" som är den bästa Mankell-pjäs jag någonsin sett. Men så är den också bearbetad av skarpsinnige Erik Uddenberg samt regisserad av Suzanne Osten.

"Mörkertid" är med sitt innehåll en nyansrik, högaktuell pjäs, medan tematiken i "Dröm om hösten" är av ett mer allmängiltigt slag.

CHRISTINA LUNDBERG

Mer läsning

Annons