Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste man förstå vad man lyssnar på?

Annons

Vi stod i baren och lyssnade på den unga kvartetten som engagerats av jazzklubben den aktuella kvällen.

Basveteranen och vapendragaren sedan tre decennier stod bredvid och smuttade på en skamlig dryck. Plötsligt sa han:

- Killarna är riktigt bra musikanter men jag får inte i gång foten!

Jag vet vad han menade.

Det bjöds ytterst kompetent framförd musik. Improviserad sådan. Musik utförd med stor övertygelse av den nya generationen jazzmusikanter.

Men det kändes inte som om de spelade tillsammans.

Medmusikanterna föreföll vara motmusikanter.

Jag föll i tankar. Jag hade upplevt det här förr på konserter, på festivaler.

Musikanterna på scenen spelar låt på låt. Bra, inget snack om saken, men ibland känns det som om man säger det man har att känna på betydligt kortare tid är den man är kontrakterade att stå på scenen ("Ja, ja det är bra nu. Jag hör att du kan, men jag orkar inte ta in mer.")

Jazzmusik är svår musik. Kan vara svår musik. Musik som ställer krav.

Frågan är bara: Måste man förstå vad det är man lyssnar på? Är det inte bättre att musiken och upplevelsen når en i hjärtat utan den krångliga vägen via hjärnan?

Var det inte det min vän vid baren menade när han beklagade sig över att han inte fick i gång foten?

För många år sen sjöng min vän, gitarristen Roffe Berg, en text av Peter Himmelstrand till Erik Franks Novelty Accordeon, som handlade om att jazzen hade tappat sin själ när den blivit så fin att man måste gå på konsert för att uppleva den.

Tänk så mycket bättre jazzen var förr hette låten.

Jag är inte beredd att skriva under på det, rent generellt, men visst är vårt behov av få i gång foten rätt starkt emellanåt när originalitetsivern hos aktörerna blir för påtaglig, när det verkar vara viktigast att det som görs musikaliskt är nytt.

Nu är jag inte, som en och annan traditionalist, så bergfast i min musikaliska tro att jag hävdar att jazzen dog när någon stal trumslagarnas tempelblock, men jag menar att man inte nödvändigtvis blir genier för att man spelar på blå saxofon eller rakar huvudet för att nå en ny, och ungdomligare, publik.

En tröst för oss som vill ha i gång foten är att skivbolagsdirektörerna börjat snoka i sina gamla arkiv och fått fram gubbjazz som samlat damm i en halv mansålder, bra musik som inte kräver bäst-före-datum för att få spelas i radio eller teve.

Bra musik tål lång lagring.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons