Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mänskligt med Metallica

Annons

Först och främst: Some Kind of Monster är ingen film enbart för Metallicafans. Det är i grund och botten en film om relationer.

Är du det minsta intresserad av människor bör du se den. Är du dessutom intresserad av musik så är den ett absolut måste.

Vad som från början var tänkt som en vanlig dussindokumentation av en skivinspelning blev till slut en helt unik film om hur ett av världens nu största rockband är på väg att falla sönder inför rullande kamera, går i gruppterapi och till slut kommer ut på andra sidan som ett gäng nya människor.

Det är en mycket intressant resa och filmen i sig är en lysande musikdokumentär, fullt jämförbar med klassiska filmer som Gimme Shelter och The Last Waltz.

Huvudpersonerna i dramat:

4 Lars Ulrich, trummis och en dryg, självupptagen diva. Jublar när han kränger en Basquiat-tavla för 5 miljoner dollar på auktion.

4 James Hetfield, sångare och gitarrist som brottas med missbruksproblem. Lägger in sig på drogavvänjning och hör inte av sig på flera månader.

4 Kirk Hammett, gitarrist och lågmäld medlare. Gillar mest att surfa och att vara på sin ranch. Hamnar ofta i korselden mellan Hetfield och Ulrich.

Grunden för det lyckade resultatet är att filmarna fått fria händer att göra som de vill, utan att någon i bandet haft vetorätt på vad som fick visas. Och att de har följt bandet som flugor under hela tre år känns ganska fantastiskt i tider av löpandeband-intervjuer på åtta minuter. Det gör att de kunnat tränga djupt in i bandet - medlemmarna visas naket och ärligt i stunder av såväl futtig småsinthet, som varm gemenskap.

Till de mer gripande stunderna hör när Dave Mustain, gitarristen som fick sparken innan första skivan, träffar Lars Ulrich för första gången sedan dess. En människa som levt hela sitt liv i skuggan av denna brytning träder fram i all sin sorgliga bitterhet.

Lika gripande är det mottagande nye basisten Robert Trujillo får. Bandet verkar ha insett att man inte ska mobba nya medlemmar, som man gjorde med Jason Newsted, och ger honom öppna famnen. Han blir så glad att man nästan får tårar i ögonen.

Det finns dock ett mysterium som inte får något svar i filmen. Vem fattade beslutet om att St. Anger skulle låta som om någon kört inspelningarna genom en avfallskvarn?

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons