Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man måste älska dem

Annons

Hur hanterar vi ett band där sångerskan låter som en kedjerökande korsning av en kastrerad Tom Waits och Gollum i Sagan om Ringen-filmerna? Ett band där basisten KAMMAR SIG(!!!) mellan låtarna?

Man måste nog älska dem. Reservationslöst. Själv faller jag i alla fall pladask för det egensinniga bandet Stabb, som måste vara något av det mest besynnerliga och neurotiska som ställt sig på svenska scener på länge.

Frontande Belinda Kordic och det grungeiga powertriokompet vid hennes sida tvingas brottas mot det djävulska, onda, fyrkantiga kakburksljud som tycks vara standard i Rockfickan under den här festivalen. Men som de brottas.

Nästan varenda låt från albumet As It May Be känns som självförvållade skärsår på underarmarna när de framförs live.

Belinda Kordic ser så sorgsen och nedstämd ut, som om hon bär världens alla synder på sina axlar, men varvar 60-cigg-om-dagen-västa textstrofer med rosslande primalskrik som svider som piskrapp och tränger djupt in i lyssnarens kött.

"How do you feel? I feel fine!", väser sångerskan med olycksaligt gravallvar.

Stabb spelar glödande grunge-garage-rock'n'roll med stort mod och hjärta. Det är en helt underbar och nödvändig upplevelse.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons