Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyfte efter seg start

Annons

Att tidigt i konserten klämma in flera låtar från Club Zebra kan väl knappas kallas publikfrieri. (Det är där-emot trummisens Leksandströja).

Det tar också ett bra tag innan konserten lyfter från marken. Gårdagskvällen visade att en spelning med Ulf Lundell i högsta grad är beroende av huvudpersonens humör. Och han säger knappt flaska på ett bra tag, utan verkar rent av ganska butter och tvär. Då är han inget annat än en vresig tråkmåns bakom sina svarta solglasögon.

Men efter Chans, just som jag tänker att det inte kan bli mer trist, händer det något. Som om Gullan Bornemark viskat "Sudda Sudda" i Lundells öra.

Rutinen och den introverta stämning som präglat den första dryga halvtimmen byts ut mot en tilltagande spelglädje. Innan dess är det bara rockens egen Peter Stormare, Janne Bark, som öser på sedvanligt sätt - den mannen måste vara outtröttlig.

Publikkontakten är trots detta till en början inte särskilt hjärtlig. Lundell håller ett kort, men kärnfullt politiskt anförande om nittiotalets sociala nedrustning och småpratar lite om sin favorithundras, boxern, men så mycket mer är det inte. Men man kan ju som bekant kommunicera med annat än ett mellansnack och Lundell är en av dem som välsignats med en publik som till stor del kan sjunga med i låtarna - och gör det eller åtminstone rör på läpparna.

Vid -67, -67 drar sig en större del av den inte alltför månghövdade publiken sig närmare scenen och efter att solen gått ner bakom björkarna som kantar Sammilsdalsgropen är det en ganska stor samling längst fram som böljar fram och tillbaka.

Lundell tinar också upp efter ungefär halva konserten och skämtar om att Henry Miller skrivit ett par av hans låtar och berättar att han är med i den exklusiva "växthusklubben" - att jämföra med tiotusenmetersklubben.

Det där med allsång kan vara svårt att få till som man vill med "killarna längst fram" - Ulf Lundell får säga till på skarpen när det bara är kvinnorna i publiken som ska sjunga med i S:t Monica.

- Är du kvinna? Håll käften, då, säger han till en manlig representant för publiken som inte kan lägga band på sig.

Ulf Lundell i Gropen är en sommartradition som hållit i sig nästan lika länge som Himlaspelet.

- Att folk kommer hit till den här gropen på söndagarna. Det är en speciell stämning, säger han och verkar mena det.

Och det stämmer. Det är faktiskt inte ett så dumt utflyktsmål en söndagkväll.

Och eftersom pressläggningstiden ligger som en piska över mig så slipper jag dessutom gnälla om att han spelar för länge. Fast det var trist att missa Du gör mig galen.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons