Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Love, love, love

Annons

Almqvistsällskapets årsutgåvor är alltid mycket intressanta. Senaste årsboken, som innehåller uppsatser av tio författare, är en liten guldgruva.

En stor del av innehållet hölls ursprungligen som föreläsningar vid Alm-qvistsymposiet i Helsingfors 9-10 oktober 1999.

Några alster har förekommit som andra offentliga studier.

Gemensamt för alla är, att de speglar diktaren och hans verk i litteraturvetenskapliga sammanhang. Någon akademiskt torr läsning är de djupanalyserande kapitlen därför ingalunda. Tvärtom.

Vår tids framstående Almqvistkännare, Lundadocenten Bertil Romberg, inleder med ett kapitel om den framsynte diktaren.

I uppsatsen "Om brottsliges behandling" (1821) försöker författaren se den brottsliges och van-sinniges egenart. Kategorien bör läkas och inte straffas. Det skulle dröja länge, skriver Romberg, innan juridiken tog sådana synpunkter på allvar.

Ett tacksamt ämne är novellen "Det går an" från det produktiva året 1839.

Boken, som åstadkom en kritikerfejd utan like, är ett inlägg mot vigseln, äktenskapsfrågan och den ogifta kvinnans ställning.

Romberg framhåller, att Törnrosas hela författarskap hamnade i giftskålen. Giftigast var "Det går an".

Almqvist måste avgå som rektor för Nya Elementar och hans framtid som präst blev omöjlig.

Men 1938, hundra år senare, hade "Det går an" förvandlats från skandalroman till lämplig läsning för skolungdom.

Samma framsynthet präglar diktarens behandling av andra ämnen, uppfostringsväsende, reformering av kyrkan, samhället och politiken, individen och familjelivet, patriarkalism, ekonomi med gemensam nordisk myntenhet, Skandinavismen och ordbok för dialekter och svenska språket.

Verkligt intressant är Almqvists syn på poesi och konst, som enligt hans mening kommer verkligheten mycket närmare än vetenskapens förklaringar på prosa.

Spännande är Åsa Arpings kapitel om företal, i vilka det tidiga 1800-talets förefattare dolde sin rätta identitet.

Som bekant var musiken viktig för Almqvist. Diktarens "Songes" förekommer ju ofta i vår tids konsertprogram. Och de drömska och helt formlösa styckena för klaver är visserligen inte några musikaliska mästerverk. Men ändå säregna romantiska blomster.

Musikdocenten Lennart Hedwall har gjort en komparativ studie av tonsättningar och musik- estetiska texter hos Alm-qvist och den excentriske tyske romantikern Ernst Theodor Amadeus Hoffmann.

Visserligen kan inte Almqvist mäta sig med Hoffmanns mångsidighet som aktiv musiker. Men diktkonsten med anknytning till musik kan ge anledning till en hel del ahaupplevelser.

Hedwall åberopar en rad tidigare lärda analytiker som Albert Lysander, Henry Olsson, Viktor Ljungdorff och andra.

I ett sammanhang bränner det verkligen till i ämnet Falu gruva. När Almqvist låter Franz och Julianus i "Jaktslottet" i "Törnrosens bok" stiga ner i en gruva, associerar Henry Olsson till Hoffmanns "Die Bergwerk zu Falun", som handlar om Fet Mats-temat och ingår i boken Die Serapionsbrüder. Här har Bo Berggren och hans medarbetare ett delikat ämne att botanisera i.

Månadens Parnass med Almqvisttema, med delvis samma författare som i årsboken, rekommenderas också med varm hand till fascinerande läsning i aftonlampans sken.

SETH KARLSSON

Mer läsning

Annons