Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lillpers fotografiska världsbild

Annons

Lillpers skrivande har ofta gått hand i hand med bildkonsten. I hennes förra samling Silverskåp kom inspirationen lite oväntat från Prins Eugens måleri.

Redan innan hon i boken själv tar till orda med sina dikter citerar Lillpers konstnären William Turners (1775-1851) ord om solen som "invaderar varje aspekt av verkligheten" och att ljus är det medium i vilket allting existerar.

Turners mest berömda tavlor är dem där ljuset fullkomligt tagit överhanden. Ljuset är direkt bländande och flödar rakt ut ur bilden mot betraktaren. De är nästan svåra att betrakta utan att skugga ögonen. Hans solexperiment förebådar inte bara impressionismen utan även framtida misstag med den fotografiska linsen. Han målar överexponeringar, dubbelexponeringar - ren ljuskonst.

I samma impressionistiska anda, med uppspärrad iris, skriver Birgitta Lillpers fram sina motiv. För det mesta långsamt, mer sällan i blixtbelysning.

I dikterna talar en röst som stundtals fäller hårda omdömen om sin omvärld, en själ som kanske vill undkomma de andra, kanske inte, men som i alla fall inte kan.

- Kräver att få samarbeta, är samarbetsvillig, ska klara av att leva med er hela tiden i närmiljön och att rätt begripa era viljeverb

Hon vantrivs och trängs av "upplevelseindustrins midnattsmässa", "döda gående till bank och apotek", "alla dessa burgare stekta i spackel" och till och med "den citronpeppar kring vilken han bygger sin simpla berömmelse".

Det handlar om att hitta det rätta avståndet till de andra. Något sorts skärpedjup. Tillräckligt nära, samtidigt tillräckligt långt borta för att se relationen mellan jaget och de andra klart.

Fast är det verkligen "se klart" hon vill göra? När Lillpers i en passage använder fotografiet även som metafor, inte bara som lyrisk metod, så föreslår hon en livshållning som faktiskt är som en Turner-tavla - suddig!

Finns

en medelskärpa, ett halvseende

som kunde hjälpa dig att

ta dig fram? Linsens vansinniga

arbete med att fastslå allt, kasten

från avlägset till näraliggande.

Det skärpta, det tydliga är inte bättre än den världsbild där ljuset fördunklar eller bländar.

Här är det svårt att inte nämna Werner Aspenström, vars poetiska behandling av ljuset Lillpers själv skrivit om i denna tidning under rubriken "seendets omutlighet".

Här adresserar hon hans Ikarosmotiv - här dryper vaxet om vingarna - när hon rör sig i samma solgenomlysta björkdungar som Aspenström.

Vagheten, den ofta totala semantiska öppenheten (man kanske skulle säga att hon har stor bländare) och det ibland intimt psykologiserande draget i Lillpers dikter gör att man stundtals tycker att hon saknar ekonomi i sitt skrivande, att hon kunde vara mer effektiv.

Men hennes ibland långsamma tempo fungerar också som en effekt.

Precis som solen bryter genom molnen efter regn så öppnar slutligen Lillpers dikt sig för förståelse - eller åtminstone för en mycket stark närvaro. En närvaro som många tolkat som religiös, hon själv har kallat den för en sorts "helighet".

Andlig är den i alla fall, och kanske kan Aspenströms ord i dikten Själen i Norden fungera som en kommentar till Lillpers andliga, själsliga ljuskonst.

Det som vi kallar själen

är bara en vandrande solfläck

under träden, en uthuggning

dit det snedställda ljuset når.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons