Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lika ljuvlig som förrädisk

Annons

litteratur | prosalyrik

vid lärkvatten

Maria Tapaninen

W&W

Det råder ingen tvekan om att Maria Tapaninen i detalj känner det landskap hon låter träda fram i den prosalyriska debutboken Vid lärkvatten. Naturen är hela tiden närvarande i det hon skriver, som ett organiskt fenomen där elementens biokemiska förutsättningar bildar en egen poetisk tankevärld men också som en besjälad hemvist, full av hemligheter och drömlik mystik.

Vid en grumlig sjö någonstans i ett landskap som påminner om norra Karelen placerar Maria Tapaninen sju unga systrar. De lever i ett nära men inte alltid konfliktfritt samspel med naturen som omger dem.

Den är en plats för lekar och fantasier, en källa av näringssalter - de som är så nödvändiga för att det som gror ska leva och växa. Men den lilla platsen i det stora landskapet bjuder också motstånd; i årstidsväxlingarna och när det främmande oväntat korsar systrarnas upptrampade stigar.

Det hotfulla kan när som helst göra sig påmint. Det kan vara rädslan för en storm som jagar över trädtopparna. Eller för de kvarblivna ryssarna, skuggorna från kriget som befolkar den nära omgivningen.

Det är en alldeles egen värld som tar form i de korta texterna. En värld som hos Maria Tapaninen efterhand löses upp i konturerna, blir allt mindre exakt och allt mörkare med inslag av djurslakt, blodskam och självmord.

Album har Maria Tapaninen kallat sin bok, en adekvat beteckning eftersom det är ett slags bilder hon skisserar och samlar i ett album om en barndom. Ibland är prosan ytterst koncentrerad och knapphändig - som scenografiska anvisningar i en pjäs:

I en näringsrik sjö kan vattnets syreförråd förbrukas under vintern.

Om total syrebrist uppstår kan svavelväte bildas.

Det knappa kontrasteras mot avsnitt rika på adjektiv och med påtaglig språklig sinnlighet:

Klorna var inte helt indragna, de rispade blek brösthud under min tunna blus. Röda streck rann. Den fuktiga nosen vilade mot min nacke. Och inifrån den glänsande pälsens gömslen letade sig gästen in. Björnakten. Björnsäden.

Någonstans mellan dessa ytterligheter har läsaren att orientera sig i en berättelse som ofta stannar vid det antydda. Det blir till att fylla i själv. Man kan också låta bli. Maria Tapaninens landskap är påtagligt nog. Stillheten i den är lika ljuvlig som förrädisk.

HENRIETTE ZORN

Mer läsning

Annons