Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Leksand vill vara som Mora

Annons

Den 13 april 2002 åker jag genom de där byarna, där husen är så röda och ligger så nära vägen. Det finns rekommendationer från Sammanslutningen Svenska flaggans dag om vad som konstituerar en högtidsdag - dem struntar byborna i.

RUNNBERG

En blågul flagga vajar i topp på varenda stång i varenda by. Ishockeylaget har tagit sig tillbaka till den högre division, från vilken det nesligt förpassats under en säsong. Dagen efter att återupprättelsen står klar blir lokal högtidsdag i Ullvi, Romma, Lycka, Tibble, Hälla och Rönnäs. Finns det någon gård där flaggan inte åkt i topp? Nej, jag kan inte se en enda.

Det finns en urkraft i de där flaggorna. Det finns ett otroligt starkt "vi". Det finns en signal om självuppfattning; en karsk, obändig, självklar, i urberget förankrad föreställning om att det är Göteborg, Karlstad, Malmö och Stockholm som är "oss" värdiga. Inte motståndare från Bofors och Tranås.

Det är föreställningar direkt ur dikter av Karlfeldt och målningar av Ankarcrona. Om Dalarna som det upproriska, det ursprungliga, svenskhetens vagga, det äkta folkets hemvist - antitesen till den degenererade överhögheten. Den friska landsbygden. Den ruttnande staden.

Spelarna i laget antas ha ett större hjärta, känna mer plikt, vara stoltare än alla andra lags ishockeyspelare.

Det hänvisas alltid till brist på hjärta när resultaten går laget emot. Spelarna hade inte tillräckligt ont i kroppen efter matchen för ont i kroppen är ju fint och ett direkt tecken på stort hjärta. Möjligen kan "vi" ha slarvat bort de allra mest genuina, de allra mest talangfulla - "våra" ungdomar. Då och då tar till och med klubbledningen in utlänningar i laget och vad fan vet fransmän om kurbitsmålade hjärtan?

Jätteklubbarna har visserligen sina enorma ekonomiska resurser, men "vi" har vår "vi-känsla". När det går dåligt är det inte mer professionalism ishockeylaget, som ju omsätter över 50 miljoner kronor om året, behöver, nej, det är mer av den passionerade amatörismen - så lyder formeln. Spelarna måste kämpa. De kämpar ju inte. De är inte "oss" värdiga. "Vi" buar. Allra helst ska tränare vara födda i Leksand och ha kurbitsar på sina träskor! Det är folk att lita på!

Men hela föreställningsvärlden runt ishockeylaget, och därmed runt "oss" ställs på ända av ett annat lag, norr om Siljan. Helt fräckt tar någon ifrån "vårt" ishockeylag rollen som det mest genuina. Mora kan med fog hävda den glada amatörismen som ideal, åtminstone i förhållande till jätten Leksand. Fiolgnisslandet är lika utbrett i Mora. Dräktbruket lika vanligt. Zorn var väl till och med bättre än Ankarcrona?

"Ni vill vara som oss" stod det på en banderoll som Leksandsklacken hade med sig till Smidjegrav.

Det är inte bara språkfel.

Det är tankefel också.

Det är ju hockeylaget från Leksand som vill vara som det i Mora.

Mer läsning

Annons