Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Norén skakar om

Annons

Berätta om pjäsen Krig!
– Handlingen i korthet är att en man återkommer till sin familj efter kriget. Kvinnan i familjen och de två döttrarna tror att mannen har dött i kriget. Mannen som har blivit blind under kriget försöker återta sin plats som familjens överhuvud.
– Det är inget specifikt krig och ingen specificerad tid eller plats. Den handlar om det som händer med människor när kriget väl tar slut och man försöker leva vidare. Vad händer i familjerna, hur orkar man leva vidare?
– Hur bevarar man sin värdighet? Hur behåller man sitt människovärde? Det är en fråga som vi har jobbat med i många av våra tidigare uppsättningar: Om detta är en människa, Rannsakningen, men också i pjäser som Måsen ...det är en fråga som upptar mig mycket: vilka överlever och varför? Och hur överlever man. Och hur lyckas man behålla tron på ett värdigt liv?
– Pjäsen handlar också om att ett krig kanske avslöjar saker i en relation som tidigare varit dold. I pjäsen kämpar kvinnan för sin och sina barns överlevnad medan mannen är borta. När han återkommer tror och vill han att allt ska återgå till det gamla.
– Men trots de fruktansvärda upplevelserna har kvinnan också funnit en slags frihet genom kriget. Och mannen har inte längre platsen som den självklara auktoriteten i familjen, han har tappat sin plats och i viss mån sin identitet och reagerar med ursinne. Han vet inte sin uppgift längre.

Vad kan pjäsen säga en svensk publik? Den ska ju turnera runt om i ett Sverige som har levt i fred under lång tid och inte har dom här erfarenheterna.
– Jo, men allt fler människor i vårt land har faktiskt egna erfarenheter av att leva i krig. Och av att försöka leva i värdighet efter ett krig. Det är ju tyvärr en alltför aktuell pjäs. Jag skulle önska att det inte var det men krigen i till exempel Bosnien, Tjetjenien eller Irak påverkar ju oss alla oavsett om vi vill det eller inte. Så vi lever ju på ett sätt med den här verkligheten mitt bland oss.
– Den handlar också om att få syn på vad kriget föder. Kriget tar inte slut bara för att det är slut. Det föder ett oerhört behov av hämnd. Inte minst hos barnen som vill hämnas. Så ett krig avslutar inte konflikter utan föder nya. På så sätt är det en starkt pacifistisk pjäs.
– Sedan handlar ju pjäsen också om relationen i en familj: mellan man och hustru, föräldrar och barn och mellan bröder. Och även om situationen i pjäsen är extrem så är relationerna igenkännbara.

Vilka skådespelare medverkar?
– Det gör Per Burell som tillhör Riksteaterns fasta ensemble som jag senaste jobbade med i Stilla vatten, Göran Ragnerstam och Eva Millberg som jag tidigare jobbat med i flera uppsättningar, Eva Melander som nu i våras var med i Knacka på din egen dörr här på Riks Drama. Samt Emelie Jonsson som egentligen är dansare och som här gör rollen som den yngsta dottern.

När kriget upphört kommer efterbörden. En familj med personliga och gemensamma trauman krackelerar när fadern kommer hem från arbetslägret.
Moderns roll spelas av Eva Millberg, välkänd för teaterpubliken i Dalarna efter att ha varit verksam på Dalateaterns scen 1973-2000. Det är inte första gången Lars Norén använder sig av Millberg.

Hur närmade ni er det här materialet?
– Under repetitionsarbetet samtalade vi med en terapeut som träffar tortyroffer och krigsflyktingar. Han läste manus och berättade att det är precis sådana här berättelser han får höra, säger Millberg.

Hur känner du inför debatten om den skärpta asylpolitiken; man har ju kallat EU ”Fästning Europa”? Skulle karaktärerna i pjäsen få det bättre i Sverige?
– Ja, det tror jag. Det beror förstås på hur de tas emot. Jag har förstått att det är det vakuum de befinner sig i under väntan på uppehållstillstånd som tar knäcken på många.
– Det stora antalet flyktingar kommer inte iväg. Jag läste en artikel häromdagen om att Sverige avvisade 40000 personer från det forna Jugoslavien.

Norén understryker alltså att det inte är ett specifikt jugoslaviskt tema. Det går att tänka sig en afrikansk familj efter ett sentida krig. Det går också att beskriva temat som evigt.
– Jag förstår att publiken får associationer till Jugoslavien; sådana namn används ju. Men våldtäkter har förekommit i alla krig, det är först nu man talar om dem. Förr betraktades inte våldtäkterna som en krigshandling, säger Millberg.

Visar pjäsen att människor i grunden är onda och att ondskan bara hålls tillbaka under en tunn hinna av civilisation?
– Nej jag tycker inte det. Pjäsen visar snarare vad som händer de drabbade när gränserna är utsuddade, när alla slåss för sina liv och grundläggande värden är upplösta. De här människorna har de gemensamt att de längtar efter kärlek. Jag tror inte heller att människor är onda.

Hur går det för karaktärerna efter pjäsens slut?
– Det har jag förstås funderat på, men det känns inte rätt att berätta om mina tankar innan pjäsen. Jag vill lämna det öppet. Var och en som ser pjäsen får dra sina egna slutsatser.

Vad har ni fått för reaktioner?
– Vi har fått starka reaktioner. På flera orter har vi haft ett samtal med publiken efteråt. Det mest fantastiska var den lärare som berättade om en flyktingpojke i en klass. Han ville inte berätta om sina barndomsminnen när de alla fick i uppdrag att göra det. Han hade inga ljusa minnen, sade han. Men efter att han sett vår pjäs sade han till läraren att han ville visa en sak.

Pjäsen Krig intar en unik ställning i Eva Millbergs långa skådespelarkarriär:
– Den här pjäsen är så äkta och samtidigt har jag aldrig känt att jag befunnit mig på så stort avstånd från något jag spelat under mina 35 år som skådespelerska. Vi lever skyddat. Det blir helt absurt att gå och ta en öl på hotellrummet efter att man spelat Krig.


Källa, Noréncitaten: Ulrika Josephsson, Riksteatern
Foto, pjäsbilderna: Anna Ulfstrand

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons