Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnoliv i Carl Larsson-gården

Annons

Ur det enorma biografiska material Ulwa Neergaard förfogar över valde hon att begränsa sig till de känslomässigt starka ögonblicken i livet - när mormor, mor och Ulwa själv föddes, när kärleken slog till och avgörande händelser formade deras kvinnoliv.

Varje generation speglade sin tid. När Karin föddes konstaterade hennes mor närmast förundrat hur hon plötsligt fått ont i ryggen. Kanske visste hon inte riktigt att hon skulle föda, funderade Ulwa Neergaard.

Hennes mamma Brita var Karins och Carls femte barn, född en vårdag 1893 i Marstrand, där Larssons vilade upp sig efter Carls lärarperiod på Valands i Göteborg. "En stor fet unge som liknar gammelmor" skrev Carl när han berättade om nyheten i ett brev och i fortsättningen kallade han henne sitt solskensbarn.

För svenska folket är Brita mest känd som flickan med juläpplena på Iduns omslag, rödklädd och rosenkindad.

Att Karins och Carls döttrar skulle få en utbildning ifrågasattes aldrig. Brita blev sjukgymnast. Många Falubor, inte minst alla som drabbats av polioepidemin, minns henne tacksamt.

- Brita var den första kvinnan i Falun som skaffade moped och med den for hon runt till sina patienter, berättade Ulwa Neergaard.

Men dessförinnan hade hon bott i Tyskland några år. Hon träffade blivande juristen Gustav Friedrich när hon, som 17-åring, tillsammans med lillasyster Kerstin, bättrade på tyskan i Stralsund. Under hans första korta besök i Sundborn förlovade de sig - superhemligt. Mamma Karin beskrev honom som en sympatisk man som kunde åka velociped baklänges.

De första fem åren kunde Brita och Gustav träffas bara ett par dagar vartannat år, konstaterade Ulwa Neergaard medlidsamt. Första världskriget kom emellan, utbildningen tog tid och en man måste först kunna försörja en familj. Nästan tio år gick innan de kunde gifta sig 1920.

Efter tretton år återvände Brita med fyra små barn till Sundborn, sedan hon blivit änka. Hon ville inte stanna i Tyskland när nazisterna tog över.

Det hade gått fortare för Karin och Carl Larsson att gifta sig. "Jag gör pinan kort. Jag älskar er dotter" skrev Carl koncist till de blivande svärföräldrarna sedan han träffat Karin i franska Gréz.

Ulwa Neergaard delade generöst med sig ur den brevväxling som levandegör hennes mors och mormors liv för eftervärlden.

- I dag skrivs inte mer så underbara brev. Hur ska kommande generationer kunna följa hur den äldre generationen tänkte?

Karin visste tidigt att hon ville måla, hon fick möjlighet att gå fyra år på Konstakademin och sedan åka till Paris och fortsätta i målarskola. Hur många unga konstnärinnor på 1800-talet hade en sådan support från förstående föräldrar?

Precis som mor och mormor gav sig Ulwa Neergaard som ung ut på egen hand. Efter andra världskriget var en ny tid på väg, en flicka kunde, som hon, till exempel resa till Skåne och söka jobb som receptionist. Och giftermålet med danske Otto gick så borgerligt snabbt, att de efteråt oroligt frågade om de verkligen var ordentligt gifta.

Lilla Hyttnäs var ännu en förenande länk mellan Ulwa Neergaard, hennes mor och mormor. Karins konstnärliga insats har äntligen tagits på allvar, konstaterade Ulwa, som för några år sedan fick uppleva utställningen på Victoria and Albert museum i London där hemmet och Karin fick lika stort utrymme som Carl. Brita hyllade föräldrarnas minne, genom att tillsammans med syskonen avstå sin arvedel och skapa släktföreningen, som förvaltar Carl Larsson-gården.

Och Ulwa själv har både varit gårdens intendent och skrivit de mäktiga bokverken om Carl Larssons konstnärliga verksamhet. Men det gjorde hon inget väsen om.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons