Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnofängelset

Annons

Deras situation under talibanregimens terror har tecknats i en gripande dagboksdokumentär. Den berättar om kampvilja och ett trotsigt hopp som vägrar knäckas av krig, förtryck och svält.

En bild säger mer än tusen ord, som ordstävet säger. Det är sant. Ett stycke genom kameralinsen infångad verklighet har en tendens att öppna vyerna långt utanför teleobjektivets begränsningar.

Omslaget till den spanska journalisten Ana Tortajadas resedokumentär Det tystade skriet, visar en gestalt försedd i en heltäckande svart dräkt, burkan. Allt som syns är ett till synes hermetiskt tillslutet svart tyg.

Mot bakgrunden tonar det ut vad som ser ut som ett tröstlöst värmeplågat ökenlandskap. Det är en bild av den afghanska kvinnan under talibanregimens förtryck.

Mer genom konsekvenserna av den 11 september än omtanke om kvinnorna, är det inte lika illa idag. Men såren behöver bearbetas och helas. Återuppbyggnaden av ett värdigt samhälle i Aghanistan har bara börjat. Därmed också upprättelsen för kvinnorna.

För två år sedan bestämde sig tre spanska kvinnor att åka till ett flyktingläger i Peshawar, Pakistan för att skaffa och förmedla en rättvis bild över kvinnornas livsvillkor. Resan skulle även föra dem in i mörkrets hjärta - det talibanstyrda Afghanistan.

Resultatet blev ett möte med ett hårt plågat folk och ett land "till hälften fängelse, till hälften kyrkogård".

Det kvinnofängelse hon beskriver är en tröstlös plats. När hon själv sätter på sig den heltäckande burkan, konstaterar hon hur det känns som hon försvinner och blir till ett ingenting. Under burkans fängelse har inte allt hopp slocknat. Underjordsrörelser för sjukvård och utbildning frodas i en subvärld som de talibanska piskorna inte lyckats tillintetgöra.

Tortajada är fylld av djup beundran för hur gästfrihet och enkla vardagsbestyr som dans och bakning i sig kan bli något av en revolt. När förtrycket är som störst är det i de små unnade glädjeämnena som friheten och livskänslan kan framträda som klarast. Faktum är att hennes beundran är så översvallande att den tenderar att överbelasta hennes prosa. Tortajada räds inte de stora gesterna och känslorna. Det känns lite överdrivet och inkräktar på dagboksdokumentärens integritet.

Bortser man från det, är Det tystade skriet en skakande och laddad vandring i ett de mänskliga rättigheternas inferno. Viktigare än så, är den ett led i det

plågade afghanska folkets upprättelse och bearbetning av dess sorg.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons