Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kontraster i tolkningar av mästare

Annons

Förvandlingen är påtaglig. Den närmast tidlöse Hellberg från, oftast, intellektuellt starka och virila rolltolkningar, har antagit gammelmansskepnad så trovärdig att förvirringen infinner sig. När den första repliken levereras efter en evighetsvandring av grymtningar på scenen, är det med en röst så oigenkännlig att den suddar ut normal Hellbergssammet ur minnet. Och när den 69-årige Krapp på sin födelsedag så småningom startar ett band inspelat trettio år tidigare inser man inte genast att man låtit lura sig, för en kort sekund är förvåningen över den yngre Hellberg från det snurrande bandet fullständigt naturlig.

Nobelpristagaren Samuel Beckets "Krapps sista band" framfördes första gången 1958 i London. Krapp firar varje födelsedag genom att spela in ett band, där han summerar året som gått. Men först lyssnar han till ett slumpvist utvalt band från tidigare födelsedagar. Med åren tycks drinkarna, liksom bananerna(!) i hans tillvaro blivit alltfler, kanske på bekostnad av verklighetsförankring och kärlek.

Irländaren Samuel Becket avled 1989. Nästan 400 år tidigare skrev Englands och världslitteraturens William Shakespeare det blodiga dramat Mac Beth, runt 1606.

När Björn Gustafsson bestämde sig för att, likt goda vännen Allan Edwall, skapa sin egen tolkning av en klassisk text, var det med just Mac Beth som utgångspunkt. Bearbetad för att framföras av en person, valde Gustafsson att skildra andra roller med hjälp av dockor.

Mac Beth är en farlig pjäs, som anses föra olycka med sig, berättar Gustafsson i teaterprogrammet och kanske är det därför som projektet för hans del länge blev ogenomfört.

När han går in i dramat är det med fullständig närvaro i varje detalj, från den första klockringningen, då han själv hämtar teaterpbuliken in till föreställlning, fram till den välbekanta förutspådda upplösningen. Som den veke och våldsamme Mac Beth, styrd av ladyns maktbegär, är han genialisk.

Med enkla medel för han publiken ut på skotska hedar och till slottet Inverness mörka inre, där dramat skickligt sammanfattas i flödande entimmesdialog. Med en scenografi i svart-rött som får åskådarna att liksom visuellt känna lukten av blod, ondska och ångest. Det är så ambitiöst att man drabbas av dåligt samvete för att man, trots allt, saknar en originaluppsättning.

Shakespear&Becket är kontrasternas kväll i Gustafsson & Hellbergs version och det gör inte upplevelsen sämre.

LENA RELTE

Mer läsning

Annons