Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri: Ett jobb någon måste göra

Annons

Jag kom med eftermiddagsbussen och gick in på Harrys Bar. Inte i Venedig, där Hemingway brukade sitta, utan i Falun.

Utan att veta bättre hade man bjudit in mig till en mingelkväll med allehanda krumelurer som sysslar med schlagermusik. Jag såg det som min journalistiska plikt att där utröna vad Bjurman och grabbarna aldrig ansträngt sig med att ta reda på.

Om Kristin Kaspersens bröst kan liknas vid svalor som häckar.

Det är jobb av det slaget som hör till det jobbiga i det här jobbet, men någon måste göra det.

Jag behövde således hämta mod i ett stop Guinness. Jag satte mig på en hög stol längst bort vid bardisken.

Fyra fem barstolar bort satt en man i mannens bästa ålder, alltså jämngammal med mig. Han drack Corona, mexikansk kamelpiss, och tequila, sånt läkare ordinerar mot inälvsmask, och byggde på ett berg av fimpar i askkoppen framför sig.

Jag nickade en hälsning.

Att man aldrig lär sig.

Jag hann inte mer än bläddra fram till Bjurmans schlagerkrönika i Aftonbladet. Först kom ölflaskan och shotglaset samt ett litet fat med citronklyftor och salt. Sen den stinkande askkoppen, ett buckligt paket Prince, en överrock som hakades fast på mässingskroken vid mitt vänstra knä och mannen himself.

- Kan jag sätta mej här?

Han hade en andedräkt som buteljerad på sprayflaska skulle kunna användas som dödligt vapen i myggrika trakter.

- Min bäste herre, sa jag. Skulle ni vilja vara så vänlig och fara så långt inihelvete det nånsin går.

Så sa jag inte. Mamma lärde mig aldrig säga sånt. Denna brist i min uppfostran gjorde att jag inte ens svarade på mannens fråga. Det var ändå ingen fråga, så fort jag är inblandad är det där aldrig en fråga.

Mannen hade redan - som alla andra män som ställer mig den där frågan som inte är en fråga - klivit upp på barstolen bredvid mig.

I hans mungipa dinglade en Princefimp. Han sög i sig det sista blosset och när han böjde sig fram och byggde vidare på den pyramid i askkoppen som började nå Cheopska höjder drällde han aska på Hemingwayskjortan Bjurman bär på sin bildbyline.

Bjurman är i spalterna en elak och kompromisslös djävel mot folk som Tomas Ledin och Roger Pontare men nu satt han bara där, med armarna i kors, och flinade lika godmodigt som lyssnade han på Håkan Hellströms coverinspelning av Staffan Percys "Visa vid vindens ängar".

Själv kunde jag inte ta lika lätt på saken. Jag vet att Bjurre köpt den där kakiskjortan i Miami och är rädd om den.

- Du drällde aska på en av mina bästa vänner, sa jag.

Mannen hällde salt i vecket mellan tummen och pekfingret, slickade, svalde i sig kaktusbrännvinet, bet i en citronskiva och sköljde efter med en slurk kamelpiss.

- Och vad ska du göra åt det?

Varenda mygga i Falun dog och jag höll andan ett tag innan jag svarade.

- Jag har ett jobb som någon måste göra, sa jag. Men sitt kvar här ett par timmar till. Då kommer jag tillbaka med en kille som är professionell lustmördare.

Mannen bad mig dra åt helvete. Jag gick för att leta reda på Bjurman.
THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons