Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Invasion nockade publiken på hemmaplan

Annons

Dags så igen för en ny dust på temat Storstaden möter landsbygden. I ena ringhörnan, på hemmaplan, Borlängebandet och rookieserna Invasion. I den andra, The Sunshine från Den Kungliga Hufvudstaden. Arrangörer är den som alltid lika ärevördiga och emotsedda alternativklubben Desired.

Det brukar vara populärt på de stora kvällstidningarna att utse Sveriges osignade band, det vill säga det av landets alla band som ännu inte har ett skivkontrakt men som förtjänar det. Senare i den här artikeln tänker jag, helt vetenskapligt och blygsamt, utse årets bästa osignade band.

När Invasion går på scenen märker man av en liten förvirring hos publiken, för även om bandet spelat ungefär överallt i Borlänge under det senaste halvåret så har de, tyvärr, aldrig dragit någon masspublik. Därför är det ganska få i den, även ikväll ganska glesa åskådarskaran, som tidigare sett Invasion.

Det är egentligen inget de behöver ångra för ikväll är Invasion bättre än vad de någonsin varit. Deras hopkok på slirig rock n? roll, ångande sydstatssoul, tuppig country och punkig r&b sitter som en smäck och bandet är som ett gäng väloljade kugghjul. Precis allting klaffar och varje gitarrsolo, varje trumslag, varje basgång är fulländat. Och så denne fantastiske Gustaf Jonsson, en otvunget briljant frontman, som dansar ner från scenen, knockad av sitt bands otroliga charm. När de som sista låt river av en pinfärskt discodoftande Without you har de lyckats göra en omedelbar hit. Redan i andra refrängen sjunger publiken med.

Standarden är satt och jag vet inte om The Sunshine ens såg Invasion-spelningen, men nog verkar de lite stela när de rör sig mot scenen.

Stockholmarna agerar i en trevligt myspopig tradition där man även hittar band som Teenage fanclub och The Posies och trots att de har med sig Björn J:son Lindh-flöjt och brötiga saxofoner så låter det lite för anonymt, lite för välvårdat, lite för prydligt och tillrättalagt. Simon Le Bon är en effektfull poplåt, i övrigt blir det lite för många yeahs och c´mons för att verkligen kännas. Framförallt är det publikens spelning, vars många dans- och handklappningssessioner höjer The Sunshine ett snäpp.

Jag må vara förblindad av lokalpatriotism, men det blir 1-0 till landsbygden.

Och, ja, Sveriges bästa osignade band är, som vid minst två tillfällen tidigare, från Borlänge.

DANIEL SWEDIN

Mer läsning

Annons