Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I fascination över sin dubbelgångare

Annons

Litteratur | roman

VÄNTERSKANS FLYKT

Per Odensten

Norstedts

Alldeles i början av Per Odenstens nya roman Vänterskans flykt finns en central scen: "Hon såg sitt eget ansikte i flickans, men medan det ännu väntade och levde. När hon var sjutton år och gick på Seminariet i Mount Holyoke. Sitt ansikte då - men redan fullbordat, avslutat, använt!"

Betrakterskan som får syn på sig själv i en ung tjänsteflicka är den amerikanska poeten Emily Dickinson som levde mellan 1830 och 1886 och vars tusentals dikter, i alla fall merparten av dem, nådde läsarna först efter hennes död.

Strykerskan som blir betraktad genom en dörrspringa av den sjukliga poeten är Abigail Bates. Efter tre dagars fullbordad tjänst hos familjen Dickinson försvinner hon utan att lämna några spår efter sig. Hon lämnar inte bara familjen Dickinson, hon lämnar även det som hittills varit hennes eget liv och familj.

Emily Dickinson kan inte glömma sin dubbelgångare. Fascinerad av uttrycket i flickans ansikte och driven av en inre oro ägnar hon sina sista månader i livet åt att i fantasin rekonstruera Abigails liv.

Att det samtidigt blir ett slags uppgörelse med poetens eget liv finns som en diskret undertext i denna Odenstens iscensatta fantasi där han låter dessa båda kvinnoöden snärjda i 1800-talets manliga värld spegla varandra.

Emily Dickinson lever och dör som ogift fröken, lottlös på kärlekens område. Abigail, begåvad men fattig och därför utsatt, får å sin sida smärtsamt erfara konsekvenserna av männens begär.

Till det mest dramatiska i romanen hör den mardrömslikt skildrade gruppvåldtäkt om hon utsätts för under ett arbetspass som servitris på krogen.

Dickinson är inte alls någon huvudperson, snarare ett slags primus motor och iscensättare av dubbelgångarens öde. Det är en rakt berättad historia skriven med varsam inlevelse och väl fångad tidsatmosfär.

Odensten arbetar med små men välavvägda medel som trovärdigt och med respekt fångar den kvinnovärld av hat, skam och skuld han skildrar. Hans språk har den klara enkelhetens lyster. Det är helt enkelt en njutning att läsa.

Även om det finns en rad beröringspunkter mellan de båda kvinnorna finns det också avgörande kontraster, den mest påtagliga är deras respektive plats i klasshierarkin.

Gemensamt för båda kvinnorna är deras inre kamp de för att få syn på sig själva, göra sig levande, verkliga - i det liv de drömmer om och i det liv eller den vardag som obönhörligen fallit på deras lott och där de är utom räckhåll för sig själva.

Så formar sig romanen på ett plan till en skildring om kvinnors villkor, inte bara i det sena 1800-talet utan med giltighet i vilket patriarkat som helst.

HENRIETTE ZORN

Mer läsning

Annons