Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Husbondens röst

Annons

Där Ol' man river gör en krök, heter den bok som skulle recenseras här på sidorna. Författaren Thomas Halvarsson har varit medarbetare i denna tidning i tio års tid.

Boken glodde på mig från skrivbordet.

De flesta texterna i den har till och med varit publicerade i tidningen i en eller annan form.

Präktigt nog tänkte jag att det är väl lika bra att göra den bland kultursidor världen över erkända "integritetsgesten", nämligen att låta någon från konkurrenttidningen recensera eftersom boken skrivits av en egen medarbetare.

Men faktum är att sedan nyår är Thomas Halvarsson inte längre tidningens medarbetare. Efter närmare tio års tid är det slut. Sista krönikan gick runt nyår. Bladet och Halvarsson gick skilda vägar. Och hans bok är lite av ett bokslut.

Thomas Halvarsson har filat om de kröniketexter som publicerats inte bara här utan i tidningar och tidskrifter över hela landet till en något splittrad helhet. Han har fasat av hörnen så de ska passa i varandra. Så att det ska bli en bok med både början och slut.

En bra krönika eller kåseri är ju annars alltid ett eget universum. Efter tre rader är man bekant med innevånarna, efter två utgångar blir man rent familjär och när den är slut har man fått en ny vän.

Att recensera Thomas Halvarsson med någon sorts integritet i behåll låter sig därför knappast göras.

Lika bra att släppa moralsargen.

För vem som någonsin läst hans krönikor kan egentligen säga att de inte känner honom? Klart som f-n att man känner Thomas Halvarsson. Man vet allt om hans brottning med spriten, om hundarna, om barnen som han kallar indianer, ja, han lämnar till och med generöst ut det mest privata av allt: sin musiksmak. Jag menar: Chris Rea! Skulle du erkänna för din bäste vän att du tänder till på Chris Rea?

Även om det inte blir en novellsamling bara för att man samlar korta texter mellan hårda pärmar lyckas Thomas Halvarsson skapa en historia genom att stapla krönikor.

Kring promenaderna med hundarna längs älven växer historien om en mans kriser. Stora och små. Takläckor varvas med skaparkriser och själens outgrundliga ensamhet.

Här anas också historien om de fullvuxna männens nittiotal.

De fullvuxne männen som under de senaste tio åren känt sig som det offentliga rummets stora driftkucku till den grad att en hel generation fullvuxna män retirerat till att kalla sig "gubbar". "Gubbar" som snyftar till countrymusik som gärna värderas efter storleken på skäggen på skivomslaget. Gubbar som citerar Alf Robertson och kallar sin favoritmusik "gubbrock". De läser uteslutande storslagna amerikanska romanförfattare, dricker bärs, grillar och tycker att det var så mycket bättre förr att de får tunghäfta av sentimentalitet.

Det nya förlag Halvarsson startat åt sin bok är döpt efter den hårdkokte romanförfattaren George P Pelecanos. Och visst snyftar Halvarsson över gammal bärs och gamla soullåtar när han får chansen.

Men han är inget praktexemplar av de självvalt förtida gubbarna som vill vända världen ryggen hand i hand med Van Morrison, han är betydligt roligare än så. En äkta krönikörs dyraste ägodelar är nämligen ironin och den distansierade livshållningen.

Thomas Halvarsson vårdar båda två ömt.

Just därför frossar han heller aldrig i de skitigaste delarna av tillvaron. Han noterar, kommenterar, nickar lite elegant åt sitt eget verk och strosar vidare. Under tiden har ett litet duggregn av litterära och musikaliska referenser dragit förbi innan en solskenshyllning till kamratskapet och hundägandet oftast bryter igenom molntäcket.

Ibland önskar man att Halvarsson skulle frossa lite mer i skräpet och kanske skriva den där romanen.

För hur hjärtskärande uppriktig han än är sitter man lik förbannat där och undrar: Vad heter hunden B Marley egentligen? Och finns verkligen den där låten? Och hur snäll kan en morfar bli?

Och så inser man att den Thomas Halvarsson som är så personlig att man nästan börjat minnas krogkvällar vi aldrig tillbringat tillsammans... han finns ju inte.

Jag känner inte Thomas Halvarsson. Ändå tror jag mig veta vem han är.

Och det är ju det tricket som allmänt brukar gå under namnet: "litteratur".

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons