Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur trygg är rekan?

Annons

Hur är det, håller Herrskapet sig med trygga rekor?

"Rekor"?

Ja, ni har väl hört den slitna dialogen mellan ekenkisen och västkustfiskaren, den där som lyder:

- Har ni reker?

- Reker?!

- Ja, såna där men eter.

- Maneter??

Denna något förvirrade inledning i dagens text är tänkt som en öppning till alla obegripligheter vi låter oss sjunga utan att fatta ett smack vad det är vi sjunger.

I det här fallet rör det sig om en psalm som ideligen omnämns som "Trygga rekan..."

Eller "Tryggar ekan...", men det var nog inte så psalmisten tänkte sig betoningen av en av våra mest uppskattade psalmer, "Tryggare kan ingen vara...".

Det blir så där ändå ibland när vi är måttligt intresserade av en text vi föreläggs, eller helt enkelt bara litet småkorkade så där i största allmänhet.

Jag kom att tänka på den här jag fick ögonen på ett annat gammalt rimmat missförstånd, Dybecks uppteckning av gånglåten från Orsa, "Mandom, mod och morske män".

Mandom, vet vi nog litet till kvinns innebörden av så det talar vi inte mera om.

Morske män har vi också hjälpligt begrepp om även om ens hustru ibland, försynt, låter en förstå att slika män numera är en bristvara. Det är en smula längre ner i texten som det tjorvar till sig ordentligt.

Har Herrskapet möjligen hört talas om bardalarm? Jo, det står så i texten.

Åtminstone i den text vi tubbades att slå i oss i den gamla folkskolan.

Vi hade inte en aning. Vi sjöng och höll käften, som den tidens skolas plägsed var. (Hur man samtidigt sjunger och håller käft, är en fråga vi får ta ställning till senare).

"...kraft i arm och mod i barm

ungdomsvarm i bardalarm".

Så stod det med tydliga tryckbokstäver och vi gapade och sjöng.

Det var på den tiden man var ungdomsvarm. Antagligen. Jag har inte vågat ta reda på hur man är när man är ungdomsvarm, men jag har mina snuskiga aningar.

Fast å andra sidan vore det inte likt Dybeck att mena så, gammal och frisk som han var likt vår fjällhöga nord.

Jag kan inte påstå att jag låg vaken, svettigt vridande mig på mitt enkla nattläger hemma i flerfamiljspörtet, för att försöka utröna det där med bardalarm. Det var nog mera någon omdiskuterad straff i matchen AIK-Elfsborg som fick min hjärna brydd i den vevan.

Det är först vid mogen ålder bardalarmen har stört min dygnsvila.

Vad var det för alarm vi sjöng om, och varför slogs det alarm vid bard?

Det var bara att konsultera Svenska Akademins Ordlista för att försöka få slut på den gnagande oro som tärt mitt bröst sedan späda ungdomsår.

Det visar sig att bard är fjäll som bardvalen har på sin tunga.

Och dessa fjäll har man grubblat på ända sedan man låg vid Nyhammars Humoristiska Lärovärks Särklass och redan då var i en klass för sig.

På nästa rad börjar vi närma oss lösningen på Dybecks märkliga ordval.

Det lär finnas nånting som heter bardlek och tycks vara någon form av kämpalek, medan en bard, som inte sitter i munnen på valar, är en keltiskt sångare och diktare.

Måtte han skriva begripligare dikter än Dybeck.

Så var alltså det mysteriet löst.

Nu gäller det bara att lura ut vad Allmänna Sången i Uppsala menar med "Vintern raaa...", som dom envisas med varje Valborg, den kväll då allt kriminellt kallas studentikost.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons