Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historisk Svedelid blir dålig

Annons

Litteratur | Roman

Catarina och

Silvervägen

Olov Svedelid

Forum Bokförlag

Olov Svedelid är mest känd för sina böcker om Roland Hassel. Med serien om "den kloka och äventyrslystna Catarina", som det står i baksidestexten, har han givit sig in på mer historisk mark, i det här fallet 1700-talets början.

Hans historiska roman Catarina och Silvervägen handlar om hur Catarina, hennes man Staffan, deras adoptivfar greve Gripenklo och vännen Lars beger sig från Stockholm till Norges kust för att köpa några fartyg. På vägen passerar de Sala silvergruva, där de råkar ut för ett av många äventyr.

Men särskilt spännande blir det aldrig. Snarare är det på gränsen till parodiskt, eftersom äventyren är så många och så dramaturgiskt lika. Förutsägbart är det minsta man kan säga.

Och trots att den här boken är den sjunde i serien är det inga som helst problem att hänga med i svängarna. Figurerna är så schablonartat karikerade och världen så enkelt svart och vit, att det är närmast pinsamt. Kliché staplas på kliché och stöps i den banalaste av former. Ärkeskurken Johan Lohe är just en ärkeskurk: elakast, fulast, smutsigast och lägst stående av alla varelser. Och hjältarna är givetvis just hjältar: godast, renast och ädlast av alla.

Svedelid har säkert forskat en hel del om 1700-talet, men förmår inte göra det historiska stoffet levande. Att bara peta in ett gammalsvenskt ord här och ett annat där, förslår inte för att skapa något som ens närmar sig det autentiska.

Kvar blir endast en geggig sörja, lik den på dåtidens Stockholmska bakgator, utan någon som helst attraktionskraft.

Riktigt dåligt är det.

DAN BRUNDIN

Mer läsning

Annons