Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Harry Martinson- säsongen är inne

Annons

Snarare är bilden av det drivande rymdskeppet något av homeriskt allmängods, som lämpar sig utmärkt att göra tv-serier av. Själva metaforen i sig: ett vilset skepp utan riktning på stormigt hav har nyttjats till pekoralets gräns långt innan Martinson skrev sin rymdrevy. Rimbaud, Stagnelius, Geijer, säg den diktare som inte diktat om en liten ensam båt i böljornas våld. "Nedanför brusar hemskt hans graf... Och i djupet bor, som uti himlen, Gud."

Skillnaden är att det är tom rymd både ovanför och under Aniara och att den uppfinningsrike Mimaroben försöker dölja eländet genom att projicera någon sorts bildskärmar i rymden.

Budskapet om att vi alla sitter i samma båt var naturligtvis tröstefullt och uppbyggligt som beredskapslektyr under kalla kriget, när såren efter Auschwitz och Hiroshima fortfarande blödde kraftigt. Mänskligheten måste gemensamt besinna sitt öde. Det var en tid då unioner och allianser skapades, idén om Europa som en enhet föddes.

Men i dag sitter inte ens staten och kapitalet i samma båt längre.

Och tron på ett gemensamt öde för mänskligheten är i den stora ojämlikhetens tidevarv en ganska enfaldig tro. En tro som visserligen med fördel kan kombineras med allmän teknikfientlighet, light-konservativ kulturpessimism och naturromantik, vilket Martinson också förser oss med, men den ger en grumlig vägledning till dagens värld. Klyftan mellan de som har och de som inte har kan inte överbryggas med ljumma humanistiska samförstånd.

Så det är med lite sorg i hjärtat man öppnar Aniara igen.

En sorg över så många goda intentioner och bittra erfarenheter från 1900-talet som gått till spillo.

Men oavsett vilka krig som än rasar därute, så är Aniara trots allt ett mästerverk, vars inneboende spänningar gärna glöms bort i det till intet förpliktigande allmänhumanistiska budskapet.

Om rymdskutan Enterprise i Star Trek går på Warpdrift drivs nämligen Aniara framåt av en påträngande stark könsdrift.

Minns ni hur sången med den berömda bilden av glasblåsan som vandrar genom glaset, fortsätter? Skrämd av tanken på oändlighetens meningslöshet flyr berättaren till diskoteket, där den sorgfria Daisi Doody dansar yurg.

Jag tigger hennes räddningsfamn om möte

Jag ber om ingång i ett hårigt sköte

Mmmm. Knappast de rader som förlänar Harry Martinson en plats i skolböckerna. Men det är inget orättvist valt citat. Aniara är fullt av ständigt villiga kvinnor. Libidella, en enkel avledning från "libido" är översteprästinna i Aniaras lokala sexkult som uppstår när Miman går i kras eftersom Dorisburg förintats av något sorts atomvapen.

Kvinnorna jollrar och åmar sig i sina bikinillor som framhäver deras lustfyllda barmar.

Och trots att det är lite unket (samtidigt som det för tankarna till vår tids Manga-serier) är det först när Harry Martinsons drifter spränger det allmänmänskliga och blir sovrumsprivat som Aniara verkligen lyfter från marken. Kanske är "Libidella (Hemlig sorgesång)" den dunklaste, fånigaste och mest intressanta sången av dem alla.

Alla älskar att älska Harry Martinson. Och berättelsen om fattighjonet och autodidakten som stavar fel och ändå tar plats i Svenska Akademien är i sig en hjältesaga om den svenska arbetarklassens och folkbildningens 1900-tal som vi gemensamt måste fortsätta buga, djupt, djupt för. Därför vill vi gärna att hans vagabondliv, ödmjukhet och Dan Anderssonska folklighet ska ha format stora insikter.

Men det är en mycket privat diktare som springer runt i Aniaras korridorer. En diktare vars erotiska problem och dragning till föraktet, högmodet och dekadensen ständigt avbryter det andaktsfulla planschmåleriet. En diktare som i drogerna, politiken, religionen och massmedierna upptäcker samma extas som i naturen. Han förnekar deras lockelse, men motvilligt. Om Aniara är ett manifest så är det ett manifest över tidsfördrivet, och inget annat.

På samma sätt som Aniara blev en sarkofag för sina passagerare har dess budskap kanske blivit en intellektuell sarkofag för Harry Martinson.

Man önskar att han hade lyckats vända kursen, eller åtminstone få tv:n, Miman, att fungera igen. Det blir så ensamt och kallt därute i dussinhumanismens ändlösa, menlösa universum.

Å andra sidan, ingen har väl direkt tagit skada av lite till intet förpliktigande allmänhumanism.

Martinson skriver om Aniaras sjunde sal, "Tankens kartotek", som har alldeles för få besökare:

Men då vår tomhet här blev ganska lång

kom alltid någon hit och bad få se

på en och annan gammal tankegång

som kanske kunde ges en ny accent

och uppta hjärnan någon kort säsong

Och det till och med syns på naturens klorofyllstinna grönska att det är Harry Martinson-säsong just nu.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons