Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Härmfågeln och "kycklingen"

Annons

Charlie "Bird" Parkers gärning har ett romantiskt konstnärsödes alla faktorer. En kort levnad (1920-1955), massivt missbruk, skandaler, kriminalitet och banbrytande konstnärsskap.

Det är på sådana ingridienser mytsoppor kokas.

Mer eller mindre sanna stories varieras som ett bättre saxofonsolo i de många biografierna: Om hur bandet han spelade i, i en by någonstans på landsbygden körde på en kyckling, hur Parker blev helt förtvivlad över det inträffade och tog med sig den krossade kycklingen till nattklubben där bandet skulle uppträda och där insisterade på att kycklingen skulle tillagas.

Efter det blev smeknamnet Yardbird (kyckling) och senare Bird.

I biografierna berättas om hans första heroinsil, vid tolv års ålder, om tillkomsten av legendariska inspelningar på klubbar genom att fanatikern Dean Benedetti riggade en dold mikrofon, drog en ledning in på herrtoaletten, hängde upp skylten "Ur funktion" på ett av båsen och därinne fipplade med en portabel inspelningsutrustning.

I mer nyanserade beskrivningar framgår emellertid att någon gudomlig inspirationsblixt knappast träffade Bird, utan att det handlade om en till en början medelmåttig saxofonists kombination av målmedvetet konstnärligt sökande, oavlåtligt intresse för förnyelse och samarbete med andra goda jazzmusiker.

Ingen musikgenre namedroppar väl lika systematiskt som jazzen? Orden "jag lyssnade jämt på Lester Young, men jag inspirerades inte av honom" i Birds mun ska ge mängder av konnotationer. Varenda beskrivning av hans liv kryddas med namn som Monk, Gillespie, Davis och Roach.

En ung generation jazzmusiker snodde ackordsföljder från många håll, delvis för att slippa betala royalties, delvis för att visa hur hippa de var och för att psyka de oinitierade.

Det var inte för sin komposition utan för sin improvisation Bird gick till musikhistorien. Forskare har sedermera visat att Bird ytterst kreativt varierade ungefär 100 färdiga figurer - många specialskrivna för vissa tonarter och deras fingersättningar.

Han förhåller sig fritt till ackord, melodi och rytm, och lanserade en genomträngande ton med ett långsamt, kort vibrato. Smarta musikcitat förekommer ofta. Han blev stilen bebops främste.

1945, vid Birds genombrott och konstnärliga mognad, var bebop eller bop musik för förnyare, för kännare. Kraften och originaliteten avskräckte breda lager musiklyssnare. Många ansåg att bop inte var jazz. Stilen avskyddes, utövarna trakasserades.

Men redan 1948 fanns solon tryckta som tusentals unga musiker lärde in ton för ton. Birds inflytande på jazzen som helhet blev med facit i hand enormt. Det gäller inte bara för saxofonister utan också gitarrister, pianister och inte minst trummisar.

Kvällens altsaxsolist, sydafrikanen Harold Jefta, har studerat och spelat Birds musik i snart en mansålder.

Han fick politisk asyl under en turné i Sverige 1957 (sju år efter Birds novembervecka i Sverige) och bodde en tid hos vännen Bengt Nordlöf i Borlänge.

Malmöbon Jefta nämner gärna att han stod för filmmusiken i Eastwoods "Bird" från 1988.

Jefta står framför trion Morten Lassem, piano, Åke Gullberg, bas och Kjell Hägglund, trummor, alltså samma uppsättning musiker som kritikerrosades för uppträdandet på Bolanche i september 2000.

Dirigerar gör Urban Agnas, en av flera i familjen som gärna ägnar sig åt gränsöverskridande musikaliska möten. Agnas är trumpetprofessor i Köln men bor i Spanien. Tomas Agnas, klarinettisten, har skrivit musik som spelas i kväll.

På notställen kommer också verk av Råberg och Sjostakovitj att stå.

Konserten fortsätter i morgon till Mora, i övermorgon till Borlänge och på söndag ges den i Cassels i Grängesberg.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons