Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Härliga obsceniteter för halvtom salong

Annons

Men Mozart hade för urpremiären tillgång till utmärkta sångare, för vilka han höjde den musikaliska ribban avsevärt. Konstanze hör till hans allra svåraste sopranroller.

Som i Così fan tutte finns turkiska inslag och dolda identiteter.

Johanna Garpe har skurit drastiskt i verket - körpartierna är till exempel borta - moderniserat språket och gjort det fräckt och drastiskt. Uppsättningen har befriande sexuella obsceniteter (många från Blonde).

Regin ställer sig på ett ironiskt avstånd från det som utspelar sig och är grovt explicit i motsättningen mellan Orienten och Väst. Det finns många riktigt roliga partier där sångarna sjunger en sak, men gör något helt annat. Garpe antyder till och med att Konstanze ger sig till Selim pascha.

As Øland, kostym, och Christian Friedländer, scenografi, kommer att dröja kvar länge i publikens minne. Øland har upptäckt likheterna mellan Orientens kupoler och rokokokjolarnas välvning - med jättekul resultat. Friedländers rörliga scen används maximalt.

Dalasinfoniettan är under söndagskvällen i Vansbro fjäderlätt och påtagligt underbemannad i stråksektionen, vilket gör blåsarna som muntra råttor när katten är borta.

Ingela Brimberg sjunger ända till mot slutet med för stark röst på höjdtonerna. Här och var tycks hon en aning ansträngd. Elmore James har en vacker och märgfull bas, men har litet svårt med timingen.

Två ljuvliga, lyriska, exemplariska Mozarttenorer i Olof Lilja och Johan Christensson är en ren njutning; Lilja har påtaglig komisk talang. Christenssons koloratur är anmärkningsvärt ledig. Lisa Gustafssons tuffa kammarjungfru framställs med en soligt ren och besvärsfri sopran.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons