Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårdrocks-krönika: Nostalgiproppen Orvar

Annons

Allt går igen. I alla fall spöken och gamla rockers. Särskilt gamla hårdrockers verkar ha en förkärlek att samla ihop sina bandpolare på nytt och, i ett sista gistet försök att skaka liv i lemmarna, bege sig ut på världens retrovägar.

Åt detta brukar musikrecensenter fnysa föraktfullt. Nostalgi är något förhatligt som sätter sig som en äcklig propp framför ny, fräsch musik. Något som ölstinna, medelålders män kan skråla med i, som vore de 17 igen. Minns Homer Simpsons utläggning om Grand Funk - "alla vet att rocken nådde sin fulländning 1974".

Fog finns för att brännmärka tillbakablickandet. Ny bra musik gör ju att det åtminstone känns som om världen går framåt och nyfikenheten hålls vid liv. Nostalgi är i sig en mycket skakig grund att stå på.

Det finns också de som skiter fullständigt i detta. Jag pratade med en kompis förra veckan, som tycker att hela resonemanget är helt irrelevant. Låter det bra, så är det bra.

Så är det kanske, någon gyllene regel finns inte - själv grät jag ju exempelvis floder när Kiss återförenades. De flesta borde dock låta bli och många pensionsmässiga konstellationer med endast originaltrummisen kvar borde inte ens få kallas "återföreningar".

Nostalgifestivalen framför andra inom hårdrocken är naturligtvis Sweden Rock, som börjar ta form som bäst. Andra helgen i juni är det dags, men redan nu är merparten av banden spikade. Att avfärda den som en nostalgifestival är i och för sig lite orättvist. På senare år har man klokt nog låtit mer aktuella band stå för en allt större del av kakan. In Flames, Monster Magnet och Opeth för att nämna några av årets. För dalainslaget svarar Astral Doors, Grand Magus och Carnal Forge.

Gott om plats finnes dock fortfarande för gamla föredettingar.

UFO, som inom kort släpper en ny skiva (en synnerligen trist och seg historia) dyker upp, utan Michael Schenker, för att köra Doctor Doctor ännu en gång. Slade kommer, utan sångaren Noddy Holder och basisten Jim Lea. Skid Row kommer, utan Sebastian Bach. Stendöda band, om du frågar mig (min kompis kände sig dock lite lockad av Slade ändå).

Andra återföreningar känns mer kul. Som Judas Priest, till exempel. Halford har på sina soloplattor visat att han fortfarande har kvar energin och bandets år med Tim "Ripper" Owens visade mer än något annat att de bara saknade en pusselbit. Att Halford nu slår sina påsar ihop med de andra igen känns mest som att en sorglig parentes i bandets historia är slut. De kändes ju faktiskt inte helt passé när han lämnade skutan.

De svenska isladefyllarna Europe har också bestämt sig för att ruska liv i hårlockarna på Sweden Rock, men ingen vettig människa kan väl tycka att det är en världsförbättrande åtgärd. Möjligen kan man se det som ett socialt projekt för de medlemmar som utfattiga harvar runt i diverse coverband. Mina pengar går dock till bättre behövande.

I kväll tänker jag inte missa den grymma dubbeldödskvällen med Hell Patrol och Centinex på S2 i Borlänge.

Det borde inte ni heller göra. Grymt bra musik utlovas.

Ny dessutom.

ANDERS GUSTAVSSON

Mer läsning

Annons