Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han skrev inga bygdespel

Annons

böcker |

Simson och Delila

Sex dalmålningar för balett

av Rune Lindström

red Jörgen Dicander

Bokboden

Räddningsaktionen sker i elfte timmen, nu när Himlaspelet klassas som "bygdespel". Rune Lindström har aldrig skrivit några bygdespel. Regissören Gösta Folke beskriver honom tvärtom som gudabenådat begåvad diktare, tecknare, målare, skådespelare, talare, berättare, musikant. Enligt Dicander var han en av sin tids mest utgivna svenska författare.

Efter Himlaspelets enorma succé 1941, fick Lindström inför Kungliga teaterns 50-årsjubileum 1948 en beställning på en dalmålning för balett.

Så föddes "Johannesnatten" - vår svenska midsommarnatt, med berättelsen om Herodes, Salome och Johannes döparen.

Musiken skrevs av Gunnar de Frumerie och koreografin gjordes av George Gé, operans dåvarande balettmästare av finländsk-rysk börd.

Baletten gav mersmak. När operahuset skulle fylla 60, beställdes "Den förlorade sonen", till vilken Rune Lindström skrev en diktsvit, som är opublicerad. Librettot och koreografin gjordes av den folkloristiskt förstående Ivo Cramér. Lille Bror Söderlundh skrev musiken.

Men inför operans uppsättning förordade Sixten Ehrling Hugo Alfvén som komponist. Baletten har framgångsrikt uppförts runt om i världen.

För en tredje balett i dalmålarnas naivistiska anda skrev Rune Lindström 1963, med historien ur Domarboken som underlag, en dramatisk story om "Simson och Delila".

Mer än de andra dans-opusen har den lokal anknytning till Leksand och Falu stad. Musiken komponerades av Erland von Koch. För koreografin svarade den danske balettmästaren Holger Reenberg vid Malmö stadsteater, där Rune Lindströms nära vän Gösta Folke var chef. Premiären ägde rum den 15 maj 1964.

När det i oktober samma år var dags för Olof Palme att inviga nya Stadsteatern i Falun, föll det sig naturligt att Malmöteatern sände upp Simson och Delila som del i invigningsprogrammet. Efter paus spelades två Lorcapjäser, som Elsa Prawitz just då gav på Alléteatern i Stockholm med Rune Lindström i en av rollerna.

Kurbitsmålaren skildrar i sin fantasi den bisarra gammaltestamentliga berättelsen som en saga med lyckligt slut. Scenen är först Leksands kyrka, där den gamla dalakoralen "Himmelriket liknas vid tio jungfrur" brusar under valven. I kyrkan står jungfrurna på rad.

Så hörs en skarp trumpetsignal och trummors dunk. Socknens rotesoldater ska efter parad på kyrkvallen och polskadans med flickorna marschera till Dalregementet i Falun.

Alla soldater är linhåriga utom n:o 4 Simson, som har illrött hår, är huvudet högre än de andra och ryggen bred som en lagårdsdörr. I de röda hårflätorna ligger hemligheten till omänsklig fysisk styrka. Hans jungfru Delila är också olik de blonda kollegerna. Hennes hår är kolsvart. Hon förklarar Simson sin kärlek. Men han är klumpig.

Flickan bjuder på friskt vatten, men han tar i stället en klunk ur pluntan. Majoren kommenderar marsch till vänster, men han går åt höger.

Marschen till Falun börjar. Simson går för sig själv. Delila följer efter.

På vägen möter han ett lejon, som besegras utan problem.

Framme i Falun hamnar han mitt i en exotisk marknad på torget invid den stora röda kyrkan med ärggrönt koppartak. Cirkusens regissör är djävulen själv utstyrd som positivhalare.

Upp ur jorden kommer filistéerfolket med en ståtlig kung, som leder en kedjad björn, i spetsen. Lindansare, akrobater och svärdslukare uppträder.

Den häpne Simson stjälper i sig mängder av stop med öl. Delila, som nu har ringar i öronen och som Simson inte känner igen, dansar förföriskt. Simson vill fånga henne. Men stalldrängar försöker stoppa honom.

Han blir ursinnig och börjar en bärsärkagång utan like. Folk flyr och kungen försöker förgäves stoppa vildingen med den lössläppta björnen.

Endast positivhalaren ler förnöjt och tar fram en stor ullsax, som ges till Delila. Listigt lockar hon jätten till sömns och klipper av honom håret. Då förlorar Simson styrkan. Hjälplös hånas han av alla. Stalldrängar sticker ut hans ögon med glödande spett.

Snart växer den väldiges hår ut på nytt. Han återfår kraften och fullbordar förödelsen.

I Domarboken slutar allt tragiskt. Simson rubbar tempelpelarna och huset rasar ihop över människorna och honom själv. Men kurbitsmålaren låter den blinde soldaten återvända till Leksand, där han förenas med Delila.

Han återfår synen och paret vandrar mot ett nytt liv.

På Stadsteatern blev baletten en stor händelse.

Gävlesymfonikerna spelade och hovkapellmästare Herbert Sandberg dirigerade. Tonsättaren Erland von Koch var närvarande.

Författarens tanke var att baletterna skulle framföras i svit. Idéer har därför diskuterats att låta någon danskonstnär göra en enhetlig koreografi.

Längst utvecklades de tankarna när Arne Arnbom var i gång med sina berömda program med opera och balett för tv. Men han avled tyvärr alltför tidigt.

Det är konstigt att Dalhallas ledning inte kommit att tänka på en sådan unik godbit med lokalkulturella förtecken.

Förhoppningsvis bör Dicanders aktuella arbete väcka intresse hos andra för Rune Lindströms liv och verk.

SETH KARLSSON

Mer läsning

Annons