Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gammelgård mottogs gott

Annons

Dirigenten Mats Larsson Gothe talade innan konserten om att erövra och återerövra publiken. Men den är svårerövrad. Inte fler än 50 personer kom till Leksands kyrka för den turné som omfattade Falun, Borlänge och Leksand.

Publiken i Dalarna är konservativ. Om det stått Mozart eller Vivaldi hade fler kommit. Men de som vågade vann mycket.

Stort intryck gjorde expunkaren Jonas Bohlins "Stans", av Larsson Gothe tillägnad den mördade kvinnan Fadime Sahindal. Larsson Gothe gjorde före varje verk innerliga och inbjudande presentationer och vid något tillfälle lät han orkestermedlemmar exemplifiera vad han talade om.

Ett sympatiskt grepp.

Inför "Stans" betonade han kompositörens sociala engagemang och allvar. Utan dedikationen och presentationen hade verket gått att höra som en protest mot tekniksamhället. Det är stramt, suggestivt och fullt av rymdens sjungande.

Kvällens huvudnummer, uppförandet av Henry Gammelgårds helt nya violakonsert, föll mycket väl ut. Det var tydligt, att den mycket fokuserade ensemblen kände starkt inför kollegans musik.

Han berättar att han ofta utgår från "ett frö" - ett tema, en rörelse, en rytm eller en harmonik. Detta frö arbetar han igenom ordentligt. Fyra av fem frön kasseras.

Henry Gammelgård målar också. Satserna i violakonserten har samma namn som sju tavlor: "Rusande grå kolonn", "Genom likgiltighetens glas", "Emedan unga rosor", "Speglar sig", "I barnens ögon", "Samtidigt når ljuset" och "Till pelarnas mjuka evighet".

För kompositören utgör alltså musiken en del i ett integrerat konstverk som också omfattar tavlor. Men att visa tavlorna i ett programblad eller projicerade på konsertlokalens vägg, vill han inte.

- Nej, musiken får stå för sig själv, säger han.

Gammelgård hade arbetat med verket i tre-fyra månader när ett datorhaveri så när tvingat honom att börja om igen. Men sonen Elias hjälpte till med en back-up-kopia. Henry Gammelgård har lärt sig att trycka "spara". Ofta.

Han betraktade verket som i stort sett klart när det presenterades för solisten, Mats Hedrén, dirigenten och ensemblen.

- Då hade jag lyssnat av det i datorn. Men vissa frågor har vi rett ut tillsammans.

Gammelgårds violakonsert är statisk musik. Det är lätt att hålla med Larsson Gothe om att den beskriver tillstånd, utan att presentera en utveckling.

Gammelgård använder hela musikens palett. Påtagligt var hur ofta han använde toner mellan tonstegen, glissando och lät violastämman väsa och skrapa. Men där fanns också många avsnitt med konventionell tonartsbaserad melodik. I den fjärde satsen finns exempelvis en vaggviseliknande figur med stor skönhet.

Sammantaget är violakonserten eftertänksam, ångestbefriad och utan stora konflikter och kontraster. Gammelgård har också tidigare visat en förkärlek för det meditativt impressionistiska.

För ett så här krävande verk behövs en så öppensinnad solist som Mats Hedrén. Han var lysande.

Larsson Gothe ägnade stor entusiasm åt introduktionen av Borlängesonen Anders Eliassons "Intermezzi". Eliasson hade varit nationalkompositör om han varit finländare, menade Larsson Gothe bland annat.

Men det var ett verk som gick helt obemärkt förbi för undertecknad. Larsson Gothes eget "Tivoli" var studsigt, mekaniskt och som om det hade varit framvevat ur ett positiv. Och varför inte? Anita Agnas agerade solist.

Nyskapande på sin tid var avslutande Stravinskij, enligt Larsson Gothe medtagen som avrundning som sorbet efter en mäktig måltid.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons