Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Franska böcker

Annons

Man vet knappt om man ska tro fransyskan Catherine Millet i den föregivet självbekännande boken "Catherine M:s sexuella liv", som efter skandalsuccé i hemlandet snabbt översatts till trettiotalet språk, nu till svenska. Millet är i femtioårsåldern, konstkritiker, redaktör för tidskriften "artpress" och curator. Och författare till en av senare års mest omdebatterade och sålda böcker i Frankrike.

Undra på det. "Catherine M:s sexuella liv" är en sällsynt frispråkig, oändligt detaljerad och osentimentalt uppriktig skildring av en kvinnas vidlyftiga sexliv - framför allt gruppsexliv.

Snart efter sin sexuella debut som artonåring ägnar hon sig huvudsakligen åt gruppsex. På klubbar i Paris för likasinnade, i Boulogneskogen, improviserat lite var, när och hur som helst. Och även om hon inte finner njutning i alla sexuella variationer, som sex med andra kvinnor, deltar hon lika flitigt som ivrigt. Enda undantagen: våld och avföring.

Vad är nu detta för bok? Pornografi? Tveklöst, men inte av det traditionellt monotona och triviala slaget. Så är inte heller författarens främsta avsikt att egga upp utan att delge sina erfarenheter, vilket förvisso kan vara nog så upphetsande, alternativt stötande.

Ovanligt är inte minst att det är en kvinna som för ordet, en kvinna som är oblyg i sociala situationer endast när hon är avklädd. Hon ser sig aldrig som ett offer, bejakar tvärtom sitt begär och sina fantasier oförfalskat, utan vare sig skam eller rodnad.

Boken skildrar endast och uteslutande författarens sexliv. Författaren försöker inte psykologisera sig själv eller böjelsen för gruppsex. Däremot försöker hon skissera gruppsexlivets rumsliga implikationer och filosofiska dimensioner. Catherine Millet är trots allt konstkritiker.

"Catherine M:s sexuella liv" är en märklig läsning. Fascinerande och kittlande, men också, ganska snart, långtråkig.

Jag tror att boken bör läsas i ljuset av den franska erotiska och pornografiska romantraditionen där det ekivokt förbjudna har gått hand i hand med det revolutionärt subversiva sedan den famöse och långtråkige markis de Sade.

Under 1900-talet har otaliga franska filosofier och intellektuella, som Michel Foucault och Georges Bataille, fascinerats av sexualitetens inneboende anarkism. Sexualiteten, gärna i mer extrem form, har betraktats som den obegränsade frihetens främsta manifestation. Batailles "Ögats historia" är en av genrens klassiker med sin blandning av äcklande brutalitet och filosofiskt skarpsinne. I skildringarna finns också drag av elitism - en fransk dygd om någon.

Och franska författare rör sig gärna i genrens utkanter. På senare år har exempelvis Michel Houellebecq kryddat sina samhällskritiska romaner med medvetet chockerande sexskildringar som i "Elementarpartiklarna" och "Plattform" (på svenska i oktober). Den erotiska romanen har dock väsentligen skrivits av män för män, och ofta haft en våldsam, sadistisk tendens riktad mot kvinnor. Avgörande blev därför Pauline Réage (pseudonym för Dominique Aury som dog 1998) och hennes "Berättelsen om O" från 1954. I den vänds markis de Sades kvinnoförnedrande perspektiv upp och ned, eller snarast neutraliseras.

I denna fransk littera turs kanske allra största skandalroman skildras en kvinna som villigt och begärligt underkastar sig männens sadistiska dominans.

Själv läser jag åtminstone "Catherine M:s sexuella liv" som en modern pendang till "Berättelsen om O". Båda böckerna kan också läsas som ett slags mentalitetshistoria om patriarkatets gradvisa försvagande, men ingalunda försvinnande, under det senaste halvseklet.

Utan att alls moralisera kan jag bara konstatera att också Catherine M underkastar sig männens vilja när hon under en enda seans kan ha sex med trettio, fyrtio män. Men hon gör det för sin egen njutnings skull - och förefaller göra det med större entusiasm än någon av männen.

Är också detta feminism?

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons