Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förväntan i luften inför ungdomsmötet

Annons

Han var säkert nervös när han vaknade på midsommaraftonens morgon 1904. Tusentals besökare var på väg - hur många tusen visste han inte. En stor del av Sveriges kulturelit var också på väg, några var redan där.

Som vanligt var Gustaf Ankarcrona ute i sista stund. Så sent som kvällen innan hade han stått i bara skjortärmarna och arbetat med förberedelserna. Tillsammans med arkitekten Lars Israel Wahlman hade han smyckat Leksand med äreportar, grangirlanger och flaggor. Över gatorna hängde banderoller med sentenser och visdomsord. Frivilliga hjälpte till att riva ner gamla affischer och sopa gatorna. Och nu var de klara. Festen kunde börja.

Det skulle bli den största festen i Leksand dittills. Det kom människor till fots, med häst och vagn och överfulla ångbåtar lade till vid kajen. Tidningarna uppskattade att det var upp mot 4 000 utsocknes. Få visste vad som väntade dem eller var de skulle bo. Nästa dag skulle lika många till anlända.

Alla var där för att delta i det stora ungdomsmötet. Det här mötet var en del av något som kallades ungdomsrörelsen.

Året innan hade mötet hållits i Rättvik, men med betydligt färre deltagare. Samma helg som mötet i Leksand befann sig några av Gustaf Ankarcronas vänner på andra möten i Värmland, Östergötland och Medelpad.

Men det var i Leksand som den största samlingen av samtidens kulturpersonligheter befann sig. Det var vetenskapsmän, diktare och konstnärer som Anders och Emma Zorn, kompositören Hugo Alfvén, nationalekonomen Gustaf Cassel, professorn, blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom med flera.

Folket samlades framför kyrkan. Där fanns de borgerliga i sina svarta kostymer och hattar, där fanns de färgsprakande dräkterna från Dalarnas olika socknar och där fanns de unga i sina vandrarkläder. När det var dags att öppna mötet klev han fram, konstnären Gustaf Ankarcrona. Iklädd vandrardräkt med lindade ben och rock utstrålade han ungdomlighet och kraft. Lång, blond och stilig öppnade han mötet på en klingande småländska.

- Tiden är inne. Nu blåser nordanvinden över landet. En vind som blåser för strid, styrka och hälsa. Ungdomen måste samlas till en strid mot Sveriges fiender. Men i upplysningens och enighetens tecken ska ungdomen segra, dundrade han.

De stod inför en ny tid. Det hade han rätt i, Ankarcrona. En tid som på många sätt liknade vår egen. Ny teknik och nya kommunikationer hade för alltid förändrat världen.

Telefonerna och järnvägen gjorde att världen både växte och krympte på en gång.

Vetenskapen ifrågasatte gamla sanningar, och uppenbarade nya. Nya religioner tog plats på arenan och föreställningar om andar och tidigare liv cirkulerade bland medvetna storstadsbor.

Flera av de traditionella institutionerna ifrågasattes: kungahuset, kyrkan och hela det politiska systemet. Den moderna människans nöjes- och njutningshets diskuterades och den växande ohälsan antogs bero på ett allt jäktigare samhällsklimat.

Och i en tid när det var viktigt att vara man och kvinna var det otydligare än någonsin vad det innebar. Det gällde att bestämma sig för vad man ville att den här nya tiden skulle innebära. Ungdomsmötet i Leksand hade en vision.

På annonsen inför mötet stod att det skulle handla om nykterhet och folkbildning. Det gjorde det också. Men det var inte allt.

Det hölls många tal de tre dagar som mötet varade, allt för många ansågs det. Det var hotfulla tal om den nya tidens faror, om alkoholens härjningar, emigrationens förödande effekter och om hotet från det internationella kapitalet.

Men det var också ljusa tal om allt det goda som väntade den som höll hembygden och fosterlandet kärt. Med hjälp av bildning, fysisk fostran, vegetarisk kost och ett sedligt leverne kunde de skapa lyckoriket.

Det var en nytvättad idyll där kärnfamiljen levde i harmoni med den moderna tiden, men samtidigt djupt rotade i traditionerna. Framtiden låg framför dem med alla sina hot och möjligheter. Enligt tidningsrapporterna åtföljdes talen av "stormande bifall", applåder och leverop.

Mellan alla tal sjöngs det mycket. Det var nationalsången, det var Heidenstams Sverige, Jag vet ett land, med flera. Och så var det idrottstävlingar på den nyanlagda idrottsplatsen. Bland annat hade segraren på hundra meter sprungit på drygt tolv sekunder och segraren i spjut hade kastat något över 67 meter.

På kvällen samlades folket runt majstången inne på Noret. Massan rörde sig än hit och än dit. Det var så mycket folk att en journalist upplevde trängseln som farlig.

Efter majstångsresningen flyttade firandet ner till kajen där spelmännen spelade upp till långt in på morgonen. Då lade sig slutligen lugnet. Runt om i bygden var lador och lider fulla av folk som hade sökt tak över huvudet för några timmars sömn.

Temat för mötena var nationalism, eller fosterländskhet, som det hette då. För Gustaf Ankarcrona och hans vänner var det den här känslan av ett gemensamt öde som skulle rädda framtiden. I övrigt hävdade de att mötena var "opolitiska". Det var givetvis inte sant.

De var kritiska till de konservativa krafterna och förespråkade bland annat lagstadgad semester och var för allmän - och kvinnlig - rösträtt. Med andra ord föregick de på flera punkter den socialistiska rörelsen. Men de var även kritiska till den.

De trodde på fosterlandet och ville bara ha en "andlig" revolution, ingen verklig. Nykterheten, folkbildningen och hemslöjden var medel för att nå målet, påpekade flera av talarna. Målet var i sin tur ett enat Sverige, där alla motsättningar skulle enas och där det gamla och det nya utvecklades hand i hand.

"För nya tider föda, ej gammal form och skönhet döda", som Ankarcrona skrev över mötets hemslöjdsutställning. Eller som han senare i livet uttryckte det, "I fäders spår för framtids segrar".

På mötets andra dag var det återigen samling i kyrkan för dem som hade vaknat efter nattens festligheter. Sedan var det nya tal och tävlingar. Men kvällen avslutades på toppen av Kärringberget, där en servering hade byggts upp.

Deltagarna samlades för att vaka in den uppgående midsommarsolen. Det hölls tal till Norges ära, och Finlands. Det hurrades och sjöngs. Och så gick solen ner, och det blev svalare och naturen tystnade. Men talen och sångerna fortsatte tills solen skingrade dimmorna och fukten.

Mötets sista dag innehöll bland annat en utflykt till Siljansnäs. Tyvärr regnade stora delar av programmet bort. Men innan de klev i båtarna för att ta sig tillbaks till Leksand höll Gustaf Ankarcrona ett tal om allt det sköna och vackra under mötet. Och när båtarna lade ut på Siljans blygrå vatten hördes fanfarer och leverop för fosterlandet, mötet och Gustaf Ankarcrona. Det var hundra år sedan. Många av frågorna de diskuterade på ungdomsmötet är aktuella än i dag. Men svaren är helt andra. I dag vet vi att järnvägen, telegrafen och varietéerna inte förstörde landet, eller att olika raser inte har olika egenskaper och värde.

Vi vet att kvinnor är minst lika goda tänkare, konstnärer och filosofer som män. Och vi vet att ett Sverige utan utländskt inflytande aldrig har funnits. Men vi måste beundra optimismen. För det som förenade dem var tron på framtiden.

EDVARD LIND

Mer läsning

Annons