Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folk och natur i Dala-Järna konstgård

Annons

När man ser Fjärsmans-

gården i dag är det svårt att föreställa sig att den var ett rivningsobjekt när

Tomas Holst köpte den 1994.

Sedan tanken på en konstgård slog rot hos den inflyttade Borlängekonstnären har gården varit föremål för ständiga projekt och utbyggnader. Hans eget koncept var, som han förklarade det när han fick kulturpris för sin insats för några år sedan, att bana väg mellan "vanliga människor" och kulturen.

Dalahästmuseet har i år berikats med ett par uttrycksfulla arbetshästar, spända för släde och vagn. Margots örtagård är en installation som fortsätter att växa med nya exotiska plantor varje sommar.

I konstmuseet har fyra samtida konstnärer fått en egen vägg. Först ett fränt expressionistiskt porträtt och ett friskt fjällmotiv av Kalle Hedberg (1894-1959). Sedan rent och klassiskt måleri av Sixten Lundbohm (1895-1982) och målaren och grafikern Börje Sandelin (1926-1970), som fyllde sin ensamma tillvaro med säregna drömbilder. Och så Börje Veslén, som engagerade sig med socialt utsatta och som var en originell och träffsäker tecknare.

I konstmuseet visar dessutom Tomas miniutställningen Holst målar Holtskan, en serie vardagsnära, avklädda och ömsinta studier av Margot. Porträtten har en direktverkande psykologisk förtrogenhet som är fjärran från kyliga modellstudier.

Den mäktiga och ibland ganska vresiga naturen i Västerdalarna har en egen mystik, som Tomas Holst trängt in i genom åren. Skogsbygderna i hans målningar känns inte avfolkade, de som levt där i gångna tider tycks finnas kvar som förkroppsligade minnen. Holst målar ofta människan som en liten och utsatt figur, kanske för att han ofta återknyter till egna barndomsupplevelser. Men granarna står där som en trygg vuxen fond i naturens lekhage.

Naturen är också Margot Holsts vardagsrum, en miljö för meditation och återhämtning. Också hon skyr intellektualiser-ing, i stället försöker hon ge uttryck för känslan i naturmötet

genom en naiviserad stil där färgen har en huvudroll.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons