Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film: Pärla bland kärleksbeskrivningar

Annons

För en romantisk komedi har "Mitt stora feta grekiska bröllop" mycket litet romantik i sig. Att pojken och flickan ska få varandra är det liksom ingen tvekan om.

Ian (Jan Corbett) upptäcker Fatuolas (Nia Vardalos) kvaliteter bakom groteskt fula glasögon, stripigt hår och brungrå koftor. Hon har strax innan startat sitt identitetsutforskande med att göra sig fri från sin kontrollerande patriarkala storfamilj, har skrivit in sig på universitetet och (det är ändå USA filmen utspelar sig i) hon har börjat "våga vara kvinnlig" (ha rouge på kinderna).

Kärlek. Och snabbt därpå frieri. Och därefter -kaos! Kulturfrontalkrock. Det är ingen tvekan om vem den implicite tittaren har varit för Nia Vardalos, som skrivit manus själv, och regissören Joel Zwick.

Hon har velat teckna en kärleksfull bild av en myllrande grekisk familj för en storögd medelklassamerikan -som kommer till filmen med noll förståelse för de dragqueenartade vulgoidealen vad gäller kläder och smink, avsmak inför raderade integritetströsklar när allas liv blir allas i storfamiljen, ritualiserat och konstant ätande samt förvirring inför en till USA exporterad gräll grekisk patriotism.

"Det finns bara två sorters människor - greker och de som önskar att de vore greker", säger grekpappan med samma självklarhet som en dalkarl. Den ödmjukhet och offervilja som Corbett gestaltar inför allt denna värld i världen är måhända alltför osannolik. Ian till och med döper sig i den grekiskortodoxa kyrkan -i en uppblåsbar barnbassäng.

Filmen är full av starka kvinnor som med humor och list snuvar patriarkatet på makten. Ett förtryckande ideal som går ut på att kvinnor inte ska utbilda sig, utan i stället gifta sig unga och få många barn tidigt, ger filmen dess humoristiska klangbotten.

I "Mitt stora..." finns också underbar situationshumor med en senil farmor som är övertygad att alla i hennes omgivning är invaderande turkar, samt en storpappa (Michael Constantinos) som botar allt från tandvärk till bölder med fönsterputsmedlet Windex.

Det finns djupt sympatiska utgångspunkter om allas lika värde, om möjlighet till kommunikation i "Mitt stora...". Vad är det Ians skitnödiga och skinntorra medelklassföräldrar behöver? Jo, några ouzo och en rejäl grekisk ringdans!

Filmen vänder upp och ned på föreställningar om naturlighet, äkthet och generositet.

"Mitt stora..." är en anspråkslös pärla i en översvämmande flod av hollywoodska kärleksbeskrivningar med för stor produktionsbudget.

Gå och se.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons