Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Farväl, ASTRID

Annons

Astrid Lindgrens storhet som berättare var hennes förmåga att bryta mot alla regler om berättarperspektiv och stiltrogenhet. Hon kastade sig ohämmat mellan infallsvinklarna på sina historier.

Hon var en pragmatisk berättare. Och det blev aldrig tråkigt att läsa.

Samma vådliga kast som finns i hennes historier finns mellan hennes böcker. Efter Kurrekurreduttön och Riddar Katos borg kommer Fattigstugan.

När Astrid Lindgren i slutet på 50-talet besökte Sunnanäng i Leksand blev hon så förtjust i det romantiska namnet på byn att det fick bli titeln på en novellsamling. Titelnovellen är en prototyp till Bröderna Lejonhjärta, som hon skrev först 24 år senare. Två föräldralösa syskon väljer att fly fattigdom och elände in i döden. De flyr till ett rike som heter Sunnanäng. Väl där stänger de den port som sedan inte går att öppna bakom sig.

Den korta lilla novellen är full av den religiösa strävan och förbittrande armod som Astrid Lindgren återkommit till så många gånger mellan fantasterierna.

Mitt bland hennes skildringar av barns vardag och barns livsbejakande revolt, skildrar hon barndomen som ett sorts dödsrike. För de två föräldralösa barnen Mattias och Anna lockas tillbaka till det Sunnanäng de en gång kom från. Sitt barndomshem.

Då spelar Lindgren harpa på tårkanalerna.

All vår världsliga strävan är förgäves. Vårt slutmål är en återkomst och idén om en lycklig barndom lika ouppnåelig som ett överjordiskt paradis.

En djupt religiös föreställning korsas med det fattigsverige som gränsade till slaveri.

Den andra novellen: "Spelar min lind, sjunger min näktergal" handlar om Malin som hamnar på fattigstugan. Vi känner igen huset och hjonen från Emil i Lönneberga, men här skildrat med mindre distansierande humor. Mitt i allt armod uppfylls Malin av samma dödslängtan som syskonen. Hon vill uppgå i ett träd, besjäla det för att det ska leva och hjonen få lite skönhet i sina liv.

Man frestas skriva att Astrid Lindgren avdramatiserat döden för miljoner barn genom sina böcker, men lika ofta spelar hon upp en symfoni av dödslängtan, kristen strävan, ödestro och reinkarnation.

Kanske är det inte de här berättelserna som gör Astrid Lindgren stor. De hör hemma i en gammal berättartradition, och är nästan rena psalmer. Hennes litterära arv består snarare i revolten mot gamla normer om barn och läsning.

Men de äger en säregen styrka en dag som denna.

För i bilderna av Malin som vill ge trädet en själ för att skänka tröst och Mattias och Annas sökande efter samma tröst finns två bilder av berättaren Astrid Lindgren.

När Mattias och Anna hamnar i det mystiska Sunnanäng, bakom muren där körsbärsträden växer, hör de plötsligt någon som kallar på dem. "Kom, alla mina barn!"

Men Mattias och Anna tvekar. Vem är det som ropar?

Astrid Lindgren skriver:

Det är "vår mor" säger de andra barnen.

"Men hon är ju inte vår mor", sa Anna.

"Det är hon väl", sa barnen. "Hon är väl alla barns mor."

Då följde Mattias och Anna de andra barnen över ängen bort till en liten stuga, och där var Mor. Man kunde se att det var Mor, hon hade en mors ögon och en mors händer, och hennes ögon och händer räckte till för alla barn som trängdes omkring henne.

Mer läsning

Annons